Jorn Lande sjunger: i wanna wake up to a brand new morning, dancing in the sunlight with love in the air....
kände direkt när jag vaknade att detta inte blir någon dag som går till världshistorien som den mest roliga. la mig väldigt tidigt igår kväll för jag kände hur ångesten kom krypande, så min tanke var att jag skulle sova bort den, lämna kvar den i mina drömmar. fast när jag vaknade dunkade ångesten fortfarande i bröstet o stack mig som en kniv i mellangärdet. den sprider sig snabbt till andra organ och kroppsdelar, framför allt till min hjärna. jag vet av erfarenhet, att idag går den inte att ignorera, idag hjälper inga positiva tankar ell roliga upplevelser. frukost mackan måste intas väldigt sakta o i små bitar annars kommer den upp som en raket. ångest, panik o tårar kommer att avlösa varandra, gå i varandra men inte tyvärr inte ta ut varandra.
hade helst av allt legat kvar i sängen o dragit täcket över skallen och sovit i flera dygn. låta livet passera som i en revy, när ridån går ner är föreställningen över....jag masar mig upp, för jag har saker jag måste göra idag och saker jag lovat att göra. jag försöker alltid hålla ett löfte så långt jag bara kan. för mig är det viktigt, människor ska känna att de kan lita på mig. ett ord är ett ord, ett handslag ett handslag, spelar ingen roll vad det än gäller, stort som smått. även när jag mår apa vill jag göra mitt bästa, det är ju sådant mitt liv är, upp som en sol och ned som en pannkaka, bara på en sekund ibland. oftast vet jag ju inte dagen innan hur jag kommer att må nästa dag, därför kan jag lova saker som jag nästa dag ångrar eftersom mitt stämningsläge har ändrats radikalt.
jag måste posta ett brev idag till fk annars får jag inga pengar alls denna månad. Hobbe måste ha mat och jag ska kosta på mig en snusdosa, är så jävla less på att använda samma snuspåse om o om igen! jag vill sluta med detta gift, men både min psykolog o läkare vill inte att jag ska göra det just nu, innan vi hittat rätt bland medicinerna, för hur vet vi annars om jag mår dåligt av min medicin eller om det är nikotinbristen som får mitt hjärta att rusa o pulsen skena mm
jag har lovat mamma att ta en fika hos henne idag om det är sol och fint väder så vi kan sitta på hennes balkong. det är sol, fåglarna kvittrar och det luktar dynga ute, en riktig sommardag med all dess underbara innehåll. jag vet redan nu att jag inte kommer att vara något vidare sällskap, trevlig men i min egen bubbla. vilket är synd för min mamma har varit på ett härligt strålande humör den senaste tiden. men jag vet att jag inte kommer orka vara koncentrerad hela tiden, jag vill verkligen men jag har inte den förmågan idag. fan jävla ångest, lämna mig ifred!! stick för alltid!
att handla denna dag kommer att bli en pina, jag kommer att rusa genom affären som en svedd råtta och bara tänka, kattmat o snus om o om igen, som ett mantra för att minnas vad jag är där för och komma helskinnad ut till bilen.
denna vecka kommer att suga musten ur mig helt, tömma all min energi och föra mig flera steg bakåt. i morgon ska jag till en sjuksköterska för att kolla blodtryck och puls, pga av den nya medicinen. senare på eftermiddagen kommer T ner från östersund och stannar tills på söndag. absolut inget illa om T men jag är numera inte van att ha någon runtomkring mig hela tiden, jag kan inte göra vad jag vill. jag kommer inte att få någon "egen tid", ingen chans att ladda om batterierna, ingen tid för eftertanke, ingen tystnad dessutom måste jag hålla humöret på topp....detta kommer att dränera mig totalt, för ingen förstår hur det tar på mina krafter att vara engagerad så länge. för hur säger man till någon, jag måste få vara ensam en stund annars kommer mitt psykiska tillstånd att rasa? hur säger man det till någon som man står i skuld till....
på torsdag ska jag köra min mamma till skövde för en sista koll av ögonen för denna gång. på fredag ska jag äntligen till W, jag har inte träffat W på två veckor o jag bävar för juli då vi inte kommer att ses alls!! tisdagen som kommer ska jag åka ner till göteborg och få reda på hur mina tester gick, där sanningen kommer att stå i svart på vitt. jag vill inte åka men samtidigt ska det bli skönt att få veta. men frågan är om hjärnan slutar att oroa sig när jag fått beviset i min hand, då kommer jag säkert att undra om jag kunde ha gjort något annorlunda ell bättre. jävla diagnoser!!
jag tittar på Hobbe som ligger bredvid mig, han är beroende av mig och jag av honom, jag har ett ansvar. han ger mig kärlek varje dag o lugnar mig med sitt spinnande. hur kan jag då vara så egoistisk och bara tänka svarta dumma tankar? men idag är inte livet vackert, jag sitter som i ett skurvstäd och kan inte ta mig loss....
i just happen to feel so alone
for today
for all days to come
i just wanna be,
wanna be gone / anna ternheim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar