N är orolig över hur jag ska må och reagera under dessa dagar med T. N skickar flera sms om dagen och frågar hur det går. kom ihåg skriver N, att jag har dygnet runt jour för dig, jag finns här och lova mig, att du hör av dig om du börjar falla. Du underbara N, tänk om alla vore som du, då skulle hela befolkningen bara ha blåa dagar!
T och jag river ur allt jag vill ha från mina två skrotbilar, de ska snart köras iväg till sin sista vila och jag ville spara alla elektroniksaker. vi sätter in en kattlucka till Hobbe, äntligen kan jag alltid ha båda dörrarna låsta dygnet runt! vi äter mat ute varje dag, T frågar mig varför jag äter så lite. jag säger att medicinen tar bort min hunger, min magsäck har blivit mindre därför att jag inte har råd att äta varje dag. T skrattar först till, sen ser T blicken i mina ögon, där gick det nog upp ett ljus....T åker hem på söndagsmorgon, tidigare än vad det var tänkt denna dag men T har fått in vatten i sin källare och kunde inte riktigt koppla bort det o for i tidig otta. visst var jag trött men inte alls på det sätt jag trodde innan. jag orkade hela vägen utan att ta för mycket av min energi, snarare fyllde T på den.
det som var jobbigast var faktiskt när X ringde till T för att gratulera på födelsedagen. jag hörde X röst eftersom vi satt i bilen och T hade hög volym på och T höll ut mobilen en bit från örat. Det är 2½ år sedan jag hörde den rösten, jag blev påmind om den tid vi hade tillsammans och det gjorde ont som bara den. jag insåg att X är den enda som jag har älskat, så där med ren äkta innerlig sann jävla stark härlig kärlek! en kärlek som inte många får uppleva i sitt liv. absolut det bästa som hänt mig, mitt livs kärlek men oxå mitt livs sorg. X rann som sand genom mina fingrar o jag upptäckte det för sent. sen det telefonsamtalet har det varit tungt i hjärtat, fast att det gått 4½ år sedan våra vägar gick åt varsitt håll. jag trodde att jag vid detta laget kommit över X men det kommer jag aldrig att göra. och vem ska kunna ta den platsen....
"att älska är att ge det man har till någon som inte vill ha det"/ Lacan
söndagen o måndagen efter T´s besök gör jag inte mycket. försöker ladda inför min resa till Göteborg som sker på tisdagen. jag ska ta tåget ner, ha möte och sen tåget hem igen. jag sitter vid datorn o jag vet vad som finns på väggen bakom min rygg. men jag kan inte titta, för jag kan fortfarande inte titta på G´s fotografi. jag sänker blicken varje gång jag går förbi. jag har ännu väldigt svårt att både förstå och acceptera att han är borta för alltid. jag tänker på hans fru och barn som förlorade honom på en sekund mitt framför deras ansikten. barn som blir berövade sin pappa, en fru som förlorade sin livskamrat, en mor som miste sin son och syskon som helt plötsligt var två istället för tre. Nicolas Jacquemot skriver:" ibland måste sorg, nedstämdhet och negativa känslor få ta sin plats och de måste få ta sin tid. t.ex när man mist en anhörig ell gått igenom en svår separation. man kan inte tvinga bort känslorna i sådana situationer". kanske är det helt enkelt känslorna som ska bli klara med oss, innan vi är klara med dem?
jag vet av erfarenhet att känslor alltid kommer ikapp, förr eller senare. det är bättre att bearbeta dem direkt, så fort som möjligt. att inte ta tag i dem gör bara att vi skjuter dem framför oss och sen poppar de upp när vi minst anar det. i dom mest konstiga situationer och i den vanliga vardagen kan de kräva sin uppmärksamhet. dessa trauman kommer alltid att finnas kvar inom mig, jag måste bara lära mig att leva med dom och acceptera att de kommer göra sig påminda genom hela mitt liv. den saknaden går inte att fylla med något annat ell någon annan. att bara tro, att det går att ersätta en kärlek med en annan är som att försöka släcka en eld med tändvätska. att gå från famn till famn bara för att få bekräftelse på att man duger och därav både lura sig själv och den man försöker fylla det tomrum med, gör man inte om man älskat på riktigt.
mina tankar går oxå till N som förlorade tre av sina familje medlemmar under en kort tid. jag tänker även på A-C som förlorade sin bror, han var alldeles för ung och dog på ett fruktansvärt sätt. kan man någonsin hämta sig riktigt efter såndana smällar? smärtan finns kvar inom en och såret är alldeles för djupt för att det ska bildas en skorpa, som hindrar känslorna o smärtan från att läka. undrar varför jag tänker på döden denna soliga härliga dag? tror att det beror på att i morgon ska jag få reda på resultatet från mina tester. känns lite som en dödsdom....
" att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka att man är gjord av bara lögn
och vämjas vid sig själv och hata sig
ja det är lätt, jag det är ganska lätt
sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt" / Karin Boye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar