Dagen efter midsommar afton har mamma och jag vårt eget lilla firande. vi sitter på hennes balkong och intar sill o färskpotatis. det var från början inte meningen att jag skulle stanna på middag, utan bara ta mig en kopp kaffe. jag kände mig alldeles för rastlös och orolig inombords, mitt humör var inte speciellt bra. jag åkte mest dit för att jag hade dåligt samvete, över att jag inte varit hos henne igår utan lät henne sitta ensam, hon hade uppskattat det väldigt mycke om jag dygt upp. när jag öppnade dörren till mammas lägenhet möttes jag av en varm kram, från en av mammas granntanter. vanligtvis brukar hon och jag ägna oss åt en härlig munhuggning, rått men hjärtligt, för denna dam kan verkligen ge svar på tal och tillfredsställer mitt behov av en ordfight. men just denna dag gav hon mig en kram som jag gärna tog emot med glädje, denna dag behövde jag den verkligen.
dom hade precis fikat så jag bryggde mig en kopp och som vanligt en extra skvätt, till G. mamma frågar om jag stannar o äter med henne. min mor har diabetes därför måste hon försöka äta vid samma tid varje dag o ta sin spruta. jag säger som det är, att jag har en hel myrstack inuti mig o därför vet jag inte. vi sätter oss på balkongen som vätter ut mot Göta kanal, solen skiner o vinden är varm. morsan är på ett strålande humör och genast börjar min inre oro lägga sig undan för undan. efter ett tag säger jag, att jag gärna stannar på mat, jag hade ju egentligen ingen brådska hem. det var bara trevligt med lite sällskap, dessutom gjorde mamma mig glad o fick mig att må bättre. hon har den senaste tiden haft den effekten på mig och jag vill njuta av henne så mycket jag kan, för vem vet när nästa tragedi kommer. vi har fått en mycket bättre relation sen G gick bort, men även för att jag berättade om min diagnos. vi har knutit ett band mellan oss som vi tyvärr inte haft på väldigt många år, pga av mig. Min älskade mamma!!
mamma hämtar ett gäng kort i svartvitt som hon fått av sin väninna Birgitta som bor i Strängnäs. dom har känt varandra länge, långt innan jag föddes. alla korten är på min familj tagna i början på 70-talet. på dom kort jag är med på ler jag inte. jag står där rätt upp o ner, stel som en pinne med ett helt neutralt ansikte, blicken är tom. jag blir lite ledsen i hjärtat och det svider till i magen, för ska inte en 7 åring se glad ut? jag ser genom längden på mitt hår och dom kläder jag bär, att de är tagna på den semestern då gubbjäveln startade resan med, att ge min mamma den där vidriga örfilen.
mamma vet mycke väl att jag inte vill prata om min sk far. men hon ville berätta något som funnits i hennes tankar sen jag berättade om min diagnos. hon säger, din "pappa" hade problem med nerverna och åt valiuum för det. jag bad henne att försöka förklara vad hon menade med, problem med nerverna. mamma kunde inte det, men sa att farmor hade haft samma problem. tänkte för mig själv, kanske är det ett gammalt uttryck för en psykisk åkomma, för då hade man inte alls samma kunskaper som man har idag. faan att jag inte fått reda på detta tidigare, jag hade ju flera gånger fått den frågan från olika personer på vuxenpsyk. jag har alltid svarat, nej det finns ingen i min släkt som varken har eller har haft några psykiska problem. jag ska ta upp detta med W nästa gång vi ses och fråga vad som menas med, att ha problem med nerverna.
efter fyra timmar åkte jag ganska glad hem från mamma. men den informationen jag fått om både "pappa" och farmor malde i mitt huvud hela tiden. helt plötsligt när jag senare på kvällen satt framför datorn, drabbades jag av dödslängtan. den där jävla tunna tråden mellan hopp och förtvivlan är så himla tunn och skör. ibland är den nästan osynlig som spindelväv, ibland är den lika tjock o stark som en bogserlina. denna förändring sker blixtsnabbt, man hinner inte reagera förrän det är för sent och även om man hann, skulle man inte klara av att vända den i alla fall.
jag är så trött, så oerhört trött på att färdas i denna hiss hela tiden, upp och ner, mellan källare o högsta våning. jag har så många gånger tryckt på nödknappen men den är alltid ur funktion. detta eviga pendlande i humör påverkar mig otroligt mycket hela tiden. jag orkar snart inte med mig själv, jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa, inte ens om jag vill. jag försöker denna kväll finna en enda anledning till, varför jag inte ska stoppa blodet från att rinna i mina ådror, mamma, Hobbe??
kanske, börjar den dagen närma sig då jag ska återförenas med G, säga godnatt jord, it´s time to say goodbye....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar