Detta kapitel är inte upplyftande och fyllt av glädje, inte nästa heller, so jump over it!
det är onsdagen den 7 juli. innan jag far till Mariestad för att träffa min adhd sjuksköterska Y.B kl 11, fick jag en känsla av att jag skulle tömma brevlådan fast att det bara var i början på månaden. där låg det ett kuvert, jag öppnade och i fanns ett kort från A-C. jag blev glad i hjärtat av både det som stod på kortet och det A-C hade skrivit. det känns skönt att A-C bryr sig och förstår min situation. jag börjar släppa in mer spelare på planen som får ta på sig min match tröja. säkra kort som jag litar på.
hos Y.B ställer jag en massa frågor, jag ville veta mer om adhd medicinen, hur den fungerar, hur den hjälper mig mer detaljerat och vilka instanser i hjärnan den fokuserar på, dessutom vilka ämnen den tillför. som tur är har Y.B bra tålamod och gör allt för att jag ska förstå och få bra svar på mina funderingar. man märker att Y.B är väldigt mån om hur jag mår och hur intressant detta jobb är. vi bestämmer oss för att gå upp ytterligare 18mg. blodtrycket är fortfarande bra, 120/75, pulsen har ökat i takt till 78 men den påverkades säkert av den feber jag bar på. Y.B ringer mig om en vecka för att stämma av läget innan semestern börjar. efter alla dessa möten jag har med W, M.A och Y.B har jag massor av information som jag måste beartbeta och fundera över vilket sysselsätter min hjärna i timmar, även under de kommande dagarna kan de ploppa upp och då brukar det vara mest sådant jag inte kommit ihåg tidigare.
när jag åkte därifrån kände jag ett hopp inom mig, kanske skulle jag ge livet en ny chans? känslan fanns där att jag ville vända denna negativa trend, jag kände mig stark, glad, optimistisk och det fanns livsglädje i kroppen. dessutom hade jag veckan innan ägnat många timmar åt att skriva till olika "bolag", jag ville försöka få låna pengar så jag kunde lösa alla dessa kontokortskulder. för jag vill verkligen bli av med dom, det tär alldeles för mycket på mitt psyke och släcker den låga jag försöker hålla vid liv. jag hatar dom och vill finna en lösning så jag kan ta mig ur denna vidervärdiga situation. jag skrev brev och förklarade exakt hur det låg till, hur mycket pengar det rörde sig om och hur mycket det skulle sänka min månadsutgift. ja jag slickade nästan deras fötter, förnedrade mig totalt men tänkte att det är det värt om jag kan få hjälp och äntligen få se en lösning. jag hade inget annat val, skiten står mig upp i halsen. under flera dagar har jag levt på hoppet för tänk vad mycket enklare allt skulle bli, jag skulle t.o.m ha råd att äta varje dag o klara av mina räkningar alldeles själv.
den livsglädje och hopp jag hade fått denna dag, försvann på en sekund, när jag satt mig framför datorn och öppnat mina mail. där fanns avslag på avslag på mina ansökningar hur kunde jag egentligen trott något annat?? jag ska tydligen aldrig få komma tillbaka till livet, klara mig själv, känna en enorm lättnad och att vara fri, fri från detta helvete!! jag kommer aldrig att vinna denna brottningsmatch, jag har förlorat på fall för länge sedan.
denna psykiska press är ohållbar, den släcker min låga så fort den börjar tändas, den för mig tre steg bakåt så fort jag lyckats kliva fram ett. jag har bara dessa alternativ kvar, börja jobba? göra mig av med alla andra utgifter och sälja av allt jag har och bosätta mig i tält? eller nyttja bilen en sista gång? jag pallar snart inte trycket. detta förbannat jävliga jobbiga liv!! far åt helvete!!
leave me alone i wanna go home....
" but suicides have a special language.
like carpenters they want to know which
tools. they never ask why build" / Anne Sexton, live or die.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar