Jag skriver inte denna blogg för att underhålla eller roa någon. hade det varit min avsikt, hade jag ägnat mig åt att göra en serietidning. den är inte heller till för att ge någon dåligt samvete. jag skriver den mest för min egen skull men oxå för att försöka öka på kunskapen hos människor. kanske kan jag hjälpa någon som är i ungefär samma situation som jag eller håller på att bli. det är ingen klubb för inbördes beundran, utan information hur ett liv kan bli, om man slutar ta hänsyn till sig själv. om jag inte skulle orka längre vill jag att det ska finnas en sann förklaring. jag försöker undvika ett falskt rykte som vandrar från mun till mun, då sanningen snart är helt förvrängd.
alla människor har en bakgrund och för att förstå den måste vi veta dom rätta orsakerna, till varför deras liv blev helt annorlunda och inte efter normen. vet man inte det ska man inte heller ha en åsikt som byggs på skvaller, förutfattade meningar och påhittade historier som vandrar runt. har man inte hört historien från vederbörande, vet man inte ett smack. döm inte någon individ, det finns alltid en förklaring. hjälp inte till att förbättra eller förvärra ryktet med egna pålagor så de blir ännu smaskigare. sprid inte lögnen vidare, utan stäva efter den äkta sanningen, förstå och bilda er egen uppfattning. men det ni får reda på behöver man inte alltid ventileras med någon annan. använd ert omdöme för det kan göra stor skada för den som blir utsatt. alla borde kunna bevara en hemlighet och använda sitt sunda förnuft. tänk på att varje människa har ett hjärta. vill jag få i mig en portion skvaller och sagor läser jag Hänt i veckan hos mamma.
"var aldrig rädd för att gå för långt,
för där ligger sanningen" / Marcel Proust
jag har nu förstått vilken stor social inrättning facebook är. där pratar man om allt eller inget. det blir ett beroende för många, ett sätt att mötas på och hålla kontakt, lite som att ingå i en VIP klubb. somliga håller alltid en positiv klang i vad de delar med sig av, en del är negativa och vissa håller en liten lägre profil. det finns oxå dom som bara flucktar som en fönster tittare, och på så sätt håller sig uppdaterad med vad som sker och har skett. jag tröttnade och har tagit en time out och därmed försvann en del av den sociala gemenskapen. jag gjorde det valet själv och visste mycket väl vilka konsekvenser det skulle medföra.
jag vet inte riktigt varför jag tröttnade för jag har goa vänner där. till er som skickar meddelanden till mig i facebook, jag läser dom via min mail. jag menar absolut inget illa när jag inte svarar, jag ska försöka hitta en rutin när jag ska logga in där. jag tänker på er och vet att ni finns där, in real life och på fb. ibland ångrar jag mitt val att sluta vara fodervärd till Prisa. tyvärr hade jag inget annat val, min ekonomi tillät det inte, jag ville oxå att Prisa skulle bli riden regelbundet eftersom hon älskar den biten och bli mer ompysslad än vad jag kunde ge.
men för det sociala var det bra, gemenskapen var mysig och det var mest därför jag hade häst. ja, jag är ledsen idag, känner mig oxå lite ensam. jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket som har förändrats under det sista halvåret. det finns naturligtvis förklaringar till varför. det mesta har jag ställt till med själv. jag slutade med att ha häst, slutade visa mig på fb, jag är dålig på att höra av mig och hålla kontakt, jag fick diagnoser och jag började blogga. jag började oxå säga nej, ja jag krympte min egen värld. emellanåt ångrar jag denna blogg, att jag talade om vad den hette utan istället bara varit en i mängden där ingen hade vetat min identitet ell känt mig, bara varit helt anonym för det är så här, syns man inte finns man inte.
Nej, jag är inte bitter varken över livet ell på vänner. Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Nej, jag vill inte ha något medlidande. Ja, jag ångrar en hel del. jag ångrar att jag inte sökte hjälp tidigare så min familj inte hade blivit drabbad av mitt humör och inte heller den enda jag älskat. jag ångrar att jag inte har tillbringat mer tid med min mamma och mina syskon. jag ångrar hela min personlighet, med allt vad det innebär.
det enda jag vill är att finna en väg, en strand där jag kan sätta ner mina fötter i den varma sanden. där jag ser ut över havet och skymtar horisonten. en himmel full av stjärnor som leder mig mot mitt mål. precis som alla andra vill jag hitta en våg som bär mig genom livet, livets våg.
jag ska nog inte skriva mer idag. blir ledsen, förtvivlad och sentimental. jag har blivit så gråtmild, vart tog mitt håriga bröst vägen....
jag kommer inte att blogga på ett tag, jag blir alldeles för påverkad och det drar ner mitt psyke. jag lever kvar alldeles för länge i varje kapitel och det vill jag inte. förut lämnade jag det bakom mig så fort jag skrivit klart. jag lever inte i min blogg, inte genom den, men med den. jag tar inte med den ut på byn, den stannar inom dessa väggar. jag är jag, jag är inte min blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar