Jag vill försöka förklara hur panikångest känns och uttrycker sig, jag gör det med en jämförelse som jag tror alla förstår.
när den kommer känns det ungefär som att få en stenhård fotboll i mellangärdet, man viker sig dubbel, tappar luften och frenetiskt kippar man efter luft. att leva med depression är som att göra självmål på sig själv, om o om igen. de bra dagarna är som att sätta en frispark rätt upp i krysset, eller lura skjortan av motståndarna. men alltför ofta stångar man sitt huvud blodigt mot en av målstolparna. man är inte lika hungrig på att göra mål, försvaret fungerar inte och det läcker in mål. bollen är inte rund längre, den rullar inte ens väg utan börjar tappa luft. i bästa fall får man i väg en tåfjutt som av vindens hjälp förs långt bort från det mål man sett och kämpat för.
till slut blir man utbytt o får lämna planen, ersatt av någon som är bättre i form, man platsar inte längre. ensam sitter man där i omklädningsrummet med blå märken över hela kroppen och skador som förhoppningsvis läker någon gång. flaskan på energidryck är tom, svetten rinner från hela kroppen och kramperna avlöser av varandra. lagkamraterna försvinner en efter en, man passar inte in längre. inte nu när man inte kan leverera de briljanta passningarna. nu när man inte orkar peppa dom andra med beröm o uppmuntran, så de presterar över sin förmåga. man blir utvisad, utbuad och får gå hem ensam, med skammen klistrad under dubbarna. borta är glädjen, lagkänslan likaså dunkningarna på ryggen. man har ingenting mer att ge, ingenting mer att erbjuda.
borta är denna härliga lagidrott, helt plötsligt får man ägna sig åt en inviduell sport ell gren. likt en orienterare utan kompass virrar man omkring på nätterna, genom tät och mörk skog, utan pannlampa. kontrollerna är borta och man är stämplad för livet. det finns ingen given karta att följa, man halkar efter i både styrka och kondition.
det här är min beskrivning på utmatt.depp. inte riktad mot någon annan än mig själv, automatiskt blir det så att man stänger in sig mer o mer från omvärlden. många av dom som är drabbade har säkert inte samma åsikter, erfarenheter ell liknelser. dom kanske fann sin lagledare och instruktör långt innan än vad jag gjorde. någon som tidigt försöke hjälpa och styra upp det hela. kanske var dom bättre på att söka hjälp och stå upp för sina rättigheter. dom kanske förstod tidigare än vad jag gjorde vad som var fel, varför dom mådde dåligt, att de förstod att detta går inte över av sig själv.
men det finns även dom som har det mycket värre, där aldrig livet är vackert, aldrig går i dur utan bara i moll. jag har ju i alla fall funnit min stöttespelare, vilket många aldrig gör ell får chansen till. dom springer fortfarande 110m häck och river vart enda ett.
jag har äntligen en medspelare, som bollar med mig hela tiden, ger mig underbara passningar och ibland träffar jag krysset då och då, med sträckt vrist och kraft. men gör jag inte det utan får iväg en lös stänkare, har jag en trygg och duktig målvakt bakom mig som klistrar alla dessa lösa skott mellan sina händer. både snabb i vändningarna och kan slänga sig åt båda hållen, min flaska med energidryck fylls ständigt på och jag blir omplåstrad. jag möter hela tid motstånd, får en varning ibland men aldrig utvisad.
vi har samma färg på match tröjorna, för vi spelar i samma lag, W och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar