En röd tråd

har under de senaste dagarna ägnat mig åt att läsa igenom allt som jag har förmedlat till er. jag ser en klar röd tråd som slingrar sig genom mitt liv, likt en skallerorm med dess farliga gift. jag ser också min inkompetens i mina val av partner. jag fattar inte hur jag gång på gång gör om samma jävla misstag. det får mig att ifrågasätta om mina hjärnceller någon gång fungerat och träffats. hela livet har jag agerat utan att använda min magkänsla i kärlek eller rättare sagt, jag har konstant ignorerat den, tagit på mig skygglappar och bara följt med av farten. hur puckad får man bli??

nu ska man ju inte förebrå sig själv av olika anledningar men varför vaknade jag aldrig upp medan det skedde och pågick? när ett förhållande baseras på fel grunder finns det ingen anledning att stanna kvar. om det inte ger en någonting borde man inte trava på i samma spår. det känns som om jag alltid hamnade på en travbana, varv efter varv utan någon målgång. det enda som skedde var att kuskarna byttes ut och alla höll stenhårt i tömmarna. ibland var jag en galopp häst som sprang allt vad jag orkade med en galen jockey i sadeln och jag försökte forcera alla hinder men oftast sprang jag rakt igenom dem.

det mest fundamentala i ett förhållande är kärlek, äkta underbar kärlek och inte psykisk terror. jag försvarar inte mitt handlande utan jag ifrågasätter starkt mitt agerande och undrar vad jag tänkte på, hur jag tänkte och varför jag inte tog hänsyn till mina egna känslor. den sista i raden gör mig mest brydd över varför jag ens var där för jag kände inte någon attraktion överhuvudtaget, varken i det yttre eller till det inre. 18 år slängde jag bort på fel människor, 18 år som jag aldrig får tillbaka, 18 år fyllda av helvete men det är över och förbi, det tillhör historien. finns ingen anledning att tänka tillbaka för jag blir bara deprimerad, förbannad och mitt självhat frodas då inuti mig. nu vill jag se framåt utan att dessa år ska påverka mig alldeles för mycket. dessa individer som under alla år förpestat min tillvaro är inte ens värda min uppmärksamhet. men en dynamitgubbe uppkörd i röva på var och en av dom skulle inte sitta helt fel!

det händer flera positiva saker i mitt liv just nu. jag har blivit mer social, tagit upp kontakten med flera vänner, fått nya vänner via båda skolorna, bett vänner om hjälp och även lyckats med att ringa till några. en del vänner har varit helt makalösa i sitt tålamod och haft en stor acceptans under dessa år. fast att jag inte har hört av mig under långa perioder har de fortsatt att hålla kontakten med mig på ett eller annat sätt. en del har jag förlorat sen jag började med min blogg. om det säger N: " att dom troligtvis känner sig träffade och tagit åt sig av texten pga att sanningen gör ont." ja en del känner sig nog träffade, en del har tagit illa vid sig, en del tycker nog att det är orättvist att bli omnämnd och att jag har varit för ärlig i min berättelse. konstigt eftersom ingen är nämnd vid namn, nästan ingen vet ens vem jag berättar om och ingen av dom känner varandra. men jag tar det, för det har skilt agnarna från vetet.

det är söndag och jag har lite ågren inför morgondagen. då ska jag lämna in den första läxan i psykologi och det kommer även att ske en muntlig redovisning i grupp. det jag alltid har gjort vid ett sådant läge är att skita i läxan och struntat i att gå dit. jag har haft två veckor på mig att göra den färdig men naturligtvis har jag dragit ut på det. jag har väldigt enkelt funnit andra saker som lockat mig mera. min tanke följde det vanliga mönstret, det gör jag sen, det fixar sig, jag hinner. jag har precis tagit tag i det lilla problemet när jag började skriva var inte min motivation den bästa. men idag kunde jag inte undgå att se boken eftersom jag igår kväll placerade den uppe på vattenkokaren, dumma mig! ju mer jag läste växte mitt intresse hela tiden och det blev snart helt fängslande. det blev lättare att läsa när jag hela tiden försökte härröra till mitt eget liv och associera händelser, människor jag mött och alla de roller som jag har spelat. jag är glad över att jag har stor erfarenhet och att jag nu har nytta av den.

jag har accepterat det bipolära och min adhd. jag vet att jag har haft dessa diagnoser under hela mitt liv utan att veta om det, men känt att det var något inom mig som jag inte riktigt kunde förklara eller förstå. jag har mått dåligt sen tonåren och väldigt ofta ville jag inte leva. den känslan har förföljt mig genom livet ibland har den varit mer påtaglig och ibland lite lättare att leva med. min utmattningsdepression var den utlösande faktorn som lyfte upp det bipolära till ytan, kanske var det så att jag också var deprimerad på grund av det bipolära. kanske var det så att jag egentligen inte skulle ha medicineras för utmatt.depp utan fått medicin för min bipolära diagnos men varken jag eller någon annan upptäckte den tidigt. pucko piller kan ha en motsatt effekt och framkalla maniska perioder på löpande band. det kan förklara varför jag ofta var uppe på nätterna och målade om i alla rum med en outtröttlig energi. man kan få pucko piller idag för det bipolära men alltid i en kombination med en "renodlad" medicin. egentligen är medicinen för människor som har epilepsi men vid studier har dom upptäckt att den även fungerar på bipolär sjukdom. alla bipolära behöver vård för det är en dödlig sjukdom med många självmord. det är en sjukdom som behöver kvalificerad medicinsk vård, det är en sjukdom som ska tas på allvar.

en vän till mig beskrev adhd så klockrent. förut trodde man inte att det kvinnliga könet kunde drabbas av adhd utan männen fick den totala uppmärksamheten män och kvinnor reagerar oftast olika när de bär på en adhd diagnos. män är mer aggressiva, högljudda, synliga, hamnar ofta i bråk med andra för att få ur sig all den oro som finns i kroppen, de har svårare att behärska sig. kvinnor har ett annat uppförande därför kan det vara svårare att upptäcka diagnosen och det var säkert därför som man inte trodde att kvinnor kunde få adhd. deras symptom syns inte utåt för dessa individer har en självkontroll och är disciplinerade de sköter allt runtomkring sig med en stor koll och perfektionism. nu kommer den beskrivning som min vän berättade. i Uppsala finns det en damm där svanar och änder simmar lugnt omkring, allt ser idylliskt ut, det är lugnt och fridfullt. på vattenytan ser allt harmoniskt men tittar man under vattenytan är det full fart med alla fåglarnas ben som hela tiden är i rörelse. precis så känns det att ha adhd för mig, lugnt utåt men med ett ständigt kaos på insidan.

när det dyker upp lite ljusgråa dagar glömmer jag lätt dom dagar som innehållit alla nyanser av den underbart varma blåa färgen. där hela skalan av blått har riktigt glittrat och lyst upp min vardag. precis som en klarblå himmel med nattens alla stjärntecken där även mitt tecken är helt synligt, tvillingarnas