Förord innan själva resan börjar.

Man kan varken mäta smärta ell sorg, egentligen inga av våra känslor, men jag koncentrerar mig idag på smärta o sorg. Alla är vi olika, vi sörjer på olika sätt det ena sättet är inte bättre än det andra. Därför tycker jag inte om när gemeneman hela tiden ska glänsa med att vara värst, känna mest smärta ell sorg.
jag skriver inte denna blogg med självömkan, jag gör det av två orsker, min egen rehabilitering o en chans för mina nära och kära att förstå och få reda på hur dessa 4 år har varit, min sjukskrivningstid. jag har inte berättat allt för någon, bara vissa delar. För handlar det om människans psyke har vi svårt att förstå. Jag har reagerat likadant, hört att hon ell han är psykiskt sjuk. Genast har jag fått upp en bild i huvudet på en människa som egentligen inte borde få gå lös, säkert farlig för omgivningen o sitter säkert i ett vadderat rum med tvångströja på sig o gungar fram o tillbaka. Det är svårt att förstå, svårt att ta till sig och rädslan över att bli indragen i något jobbigt är väldigt stor hos de flesta. Har en människa däremot brutit benet så ser o förstår vi direkt vad det handlar om, det syns ju klart o tydligt. Men när man nämner utmattningsdepression ell att man gått in i väggen, drar folk genast åt sig öronen och säger i förbifarten, usch då. USCH DÅ????

Jag vill berätta när ens psyke inte orkar mer. När man tar slut både fysiskt o psykiskt. Och då kommer vi till det ord folk så föraktar, nämligen ångest....

Nu pratar jag inte om vanlig söndagsågren, som vi alla drabbas för ell senare i vårt yrkesliv, beroende av hur vi trivs på vårat jobb.
Utan jag ska prata om ren äkta jävla stark ångest. Som är fruktansvärt smärtsam. När man ligger i ett hörn o bara skakar, ell i duschen, liggandes i sängen. När man inte kan röra sig utan man skakar i hela kroppen. Det drar o sliter och drar i hjärtat, hjärnan har redan varnat o reagerat, att nu är det fanimej jobbigt. Att hamna i dessa situationer är fruktansvärt frustrerande, man skäms o hatar sig själv, allt o alla, men hatet mot sig själv är värst, föraktet bara växer. För sådan här var man ju inte innan. Att acceptera för sig själv är det svåraste, att sedan få försvara sig inför andra individer är en bestraffning.
Jag pratar om den ångest som griper tag i en med sådan kraft att man paralyseras av den. Allt sunt förnuft försvinner, kroppen går in i en överlevnadsfas och som drabbad vill man bara dö....slippa dessa attacker, slippa att vara orolig för när kommer nästa anfall.

Men utmattningsdepression för med så mycke mer. Rädsla, panik, mani, kraftlöshet, självbevarelsedrift, förnekande, hat, tårar, muskelsammandragningar, mm mm....Alla som drabbas reagerar olika. Jag tar upp det som jag råkat ut för, som jag har känt i hela kroppen. Då hjärnan är överstressad, flera olika tankar snurrar samtidigt ungefär som ett cirkushjul.

Jag berättar detta för att andra ska förstå, bl a min familj som jag valt att hålla utanför. Nu vill jag ge dem en chans att få en insyn i mitt liv. För man vill bespara andra och inte lägga över något på deras axlar, man vill inte att de ska få jobbigt. Man varken orkar eller kan förmedla sig på ett bra sätt. Hur kan jag begära att någon ska förstå och känna den smärta som jag känt??
Att ge av sig själv till andra är svårt. För har någon egentligen lust, ork, vilja och tid att lyssna? Hur nära släpper vi in våra vänner när vi mår dåligt? Hur mycke vill man öppna sig och dela med sig av?

Nu börjar min resa, bland höga berg o djupa dalar. Genom vatten och eld, sorg och glädje, mellan olust o lust. Mellan bubblande lycka som känns i hela kroppen och fullständigt kaos, där trygga stenar försvinner. Man bottnar inte längre utan den vilda floden med undervattens strömmar drar tag i en, mot botten o ännu mera från verkligheten.

Följ med om du orkar, om du vill veta hur jag haft det och har det. Det är ingen dans på rosor, en berättelse om en människa som psyket tar slut på. Ingen människa varken du och jag, öppnar helt sin dörr för någon. Utan man ställer den lite på glänt, men nu ställer jag upp min dörr på vid gavel och bjuder in dig i mitt liv. Masken av, rollspel borta utan bara en naken människa.

Jag kommer att prata om ångest, ren panik och självmordstankar.

Jag har tagit av mig min glasbubbla, tagit av mig min mask, resan kan börja. Frågan är fri liksom svaret....