Jag fortsätter att renovera mitt hem, mamma är ofta nere hos mig o kvällarna avnjuter vi på altanen, nöjda över dagen o denna härliga värme på kvällen, satt vi där och drack kaffe, såg på utsikten ja bara hade det hur bra som helst. Men jag hade fortfarande problem med mitt humör, det kunde svänga på en sekund, sur o otrevlig och mamma var den som fick ta det, hon blev den jag avreagerade mig på för jag visste, hon skulle aldrig gå ifrån mig. inför henne släppte jag fram alla mina känslor utom tårar naturligtvis. jag berättade inte vad jag varit med om, var inte säker på att hon skulle förstå ens orka ta till sig allt och hur skulle jag börja berätta? hur skulle hon kunna förstå när jag själv absolut inte begrep vad som hänt eller hände. att visa sig svag har aldrig varit min grej, gråta o visa sig sårbar, jag som alltid var tuff o hade hår på bröstet....
jag o x pratar under denna tid mycket i telefon, det var både jobbigt men jag såg fram emot dessa samtal för väntan emellan var värst. att gå och vänta på att telefonen ska ringa, kanske inte på flera dagar, jag var redan här kass på att ringa till någon. har alltid känt en olust i att höra av mig till någon. år 2000 träffas vi äntligen o det visar sig att x också har känslor för mig, men detta var en ovanlig o jobbig situation. x hade sällskap. jag var villig att vänta på att det skulle bli vi, var det något jag var van med så var det väntan. fast jag hade ingen aning om hur det skulle bli, hur ont det skulle göra. hur kan man längta efter någon så mycket att man förlorar intresse för allting annat? jag hade inte lust att göra någonting, kunde inte ta för mig något mer än att lyssna på musik, längta tills nästa telefonsamtal. ofta lyfter jag luren för att se att den fungerar.... allt blev drabbat, hus o hem men senare också mitt arbete. det var ju inte så lätt för oss att träffas, det är 72 mil mellan Östersund o Trollhättan, dessutom var ju x i lag med en annan.
jag vet inte hur många ggr jag åkte dessa 72 mil på nätterna. jag gjorde det kanske bara för att få träffa x någon timme, sen åkte jag hem igen. vägen hem var fruktansvärt jobbig och väldigt lång. dit gick det hur bra som helst, då var jag på väg mot mitt mål men hemåt så försvann målet allt mer för varje meter jag åkte, att titta i backspegeln gick inte. under detta år som det skulle ta innan x blev min, åkte jag många gånger till olika platser i Sverige bara för att få träffa x, vi tältade o grillade, bara njöt av varann o vi hade det hur bra som helst men det var alltid lika svårt att skiljas. den sommaren tillbringade jag många dagar i min bil, åt o sov där bara för att finnas i x närhet även om vi inte kunde ses speciellt mycket. jag fick absolut inte ringa, inte skicka sms, allt för att ingen skulle förstå att vi älskade varann. detta tärde fruktansvärt mycke på oss båda naturligtvis, både psykiskt o fysiskt. men varje ggn jag åkte från trollhättan kl 22 på kvällen, försökte jag alltid slå hastighetsrekord. tänkte aldrig på vad som kunde hända i under färden, i mörkret. jag var fri som en fågel o körde som en galning. det kunde ha gått illa kan jag tänka nu, älg ell rådjur....det var bara fullt ös som gällde, min längtan efter x och denna starka kärlek jag kände gjorde mig odödlig. det varade ett år innan det blir så att x gör slut med sin sambo.
detta år var ett helevete, att sitta o bara vänta på ett samtal ell sms så jag visste att allt var bra med x, att vi var ok o ingenting hade förändrats. jag var hela tiden rädd för att x inte skulle orka göra slag i saken medans jag upphörde att existera. många gånger under detta år ville jag bara dö, jag var så slut psykiskt över att inget veta o jag fick gå på tå, alltid vara glad när samtalet till slut kom. jag började missköta mitt älskade arbete, kom sent o sjukskrev mig ofta, för hur skulle jag orka med att jobba om jag åkt tur o retur östersund under natten.... jag höll på att ge upp många ggr men insåg att om jag gjorde det skulle hatet vuxit mot mig själv, ångra att jag gav upp o aldrig förlåtit mig själv så båda två kämpade på även om x gjorde slut med mig flera ggr. jag stod inte ut med tanken utan försökte gång på gång att x skulle orka, allt var så rörigt så oerhört vacklande att jag visste inte vad jag skulle tänka. jag älskade för första gången i mitt liv, skulle jag då bara gå? den som stöttade mig under denna tid var K.L, en arbetskamrat från Saab. K.L var den som visste vad som pågick, den enda jag berättade vissa delar för o otal är de gånger som K.L ringde mig på kvällarna för att se om jag levde ell söp mig full för att få glömma ett tag, för att bygga upp styrka för att orka några dagar till. otal är dom band jag pratade in till x, där jag försökte berätta hur jag kände o få x att inte ge upp. jag var alltid tvungen att vara glad o stark när vi talade i telefonen annars visste jag att x skulle bryta o det var det sista jag ville. att ge upp har inte varit min bästa sida.
under detta år ska jag dessutom utbilda mig inom bilkåren. jag ville bli motorinstruktör på lastbilar. innan hade jag gått de två föregående kurserna, FIK o UGL, förberedande instruktörskurs o utbildning grupp o ledare. På FIK´n träffar jag A.R som är en underbar vän fortfarande till mig. På UGL´n träffar jag C.S som jag oxå tog till mig hjärt o är en vän oxå idag. båda dom två visste vad jag till en viss del gick igenom både av egna erfarenheter men oxå naturligtvis av att jag berättade. jag går mina motorinstruktörs utbildningar i Östersund. jag klarar båda kurserna för att gå vidare till den sista som skulle hållas augusti 2002. att jag överhuvud klarade dessa två kurser är jag förvånad över än idag. jag hade bara x i tankarna men skulle lära mig alla system på en lastbil, ha lektioner o utsättas för en mängd olika prov o tester. men viljan är stark om man verkligen vill något o att finnas i samma stad som x under flera veckor var en väldigt stor sporre. även om vi bara kunde ses sporadiskt gjorde det att jag orkade lite till....lite till.... den människa som aldrig har älskat på riktigt vet inte hur det är, att totalt ge sig hän till en människa. hur längtan kan få livet att rasa men likaså se framåt mot ett mål o mål behöver jag alltid ha, ett syfte att kämpa för.
efter detta år är jag helt enkelt slut, det är tomt i mina batterier, tomt på ork o psyket var verkligen i botten. jag gick ner 15 kg, såg ut som ett skelett. orkade inte göra någonting, satt hemma o bara väntade....väntade....åt inget utan levde på kaffe. ville dö och jag sov nästan aldrig. skallen snurrade som en torktumlare, flera tankar rör sig samtidigt. kroppen skriker efter mat huvudet efter lugn o ro. allt var slut resurserna som jag hade haft bara försvann mer o mer för varje dag. jag var för blindad av kärlek så jag såg inte detta själv men min vän M.J såg o försökte förklara, att jag måste gå vidare jag måste börja äta o bara tänka på mig själv men jag kunde inte. hur skulle jag kunna gå vidare utan x?? det var helt omöjligt för mig, att ge upp när målet kunde vara nära, att vi skulle bli tillsammans på riktigt. känslorna drog o slet i min kropp, jag åkte direkt hem från jobbet o bara satte mig i soffan, lyssnade på musik. ringde inte till någon ell åkte för att hälsa på någon mer än M.J. de tjejfester vi hade deltog jag i, visade mig stark o tog på mig min mask för att sedan hemma totalt bryta ihop. skakningar, tårar i mängder, spyor o ångest som tynger ner dig totalt, man ligger i fosterställning o det krampar i varje muskel. man är som en fiolsträng i hela kroppen medans hjärtat jobbar för högtryck o hjärnan lägger av att fungera logiskt, den tar all sin kraft för att inrikta sig på att överleva. jag får järnbrist o blir inte piggare av det, jag får problem med magen o får äta medicin för den. jag söker inte hjälp!! jag förstår inte att detta är något som jag kommer att få betala dyrt för i framtiden. jag lägger detta i ryggsäcken o tänker, det tar jag sen....som jag var van med, det tar jag sen. egentligen tror man inte att det ska komma ikapp, att det växer man ifrån bara det ordnar upp sig i privatlivet, så överlever man men till vilket pris??
driften att leva vidare tack vare kärlek, är fruktansvärt stor o man är villig att betala ett högt pris. man offrar både kropp o själ, förståndet minskar man tänker inte klart o logiskt. alla attacker av ångest blir en vana, något man lär sig att leva med. det blir helt naturligt....bara man har ett mål....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar