Kapitel 1

Jag, mina 2 bröder, mor och far bodde i Strängnäs till 1969. Då flyttade vi ner till Töreboda ell rättare sagt till Wassbacken, en mil utanför samhället. Jag minns den resan, hur vi tog farväl av våran underbara granne, Gullan. Man förstod ju inte så mycket, ok vi skulle flytta men i den åldern har man inte sä mycket hum om vad det innebär, det var nog värre för mina bröder eftersom de är äldre än jag, vilket innebar att de skulle börja på ny skola, jag var bara fem. Min äldsta bror G var redan i Wassbacken hos våran faster Alice o hennes man Lalle. Alice ägde lanthandeln i byn. Minns hur jag o min andra bror J satt i baksätet, på varsin sida om våran härligt rosa tvättkorg. På sidan på denna korg var det kletigt av någonting, vet inte av vad. Jag stack naturligtvis dit fingret o pillade på det som satt fast där. Sen satt jag där med fingret rätt ut i luften hela resan, med något äckligt kladdigt på min fingertopp. Visste att skulle jag smeta av det på bilens inredning ell på mina kläder hade det inte blivit några glada miner. Jag visste inte då varför vi skulle flytta 25 mil. Men nu i efterhand har jag fått reda på varför, min pappa hade varit otrogen x antal ggr och egentligen skulle de skiljas, men bestämde sig för att försöka på nytt, börja om på ett nytt ställe.

Enda sedan jag var liten har jag känt av olika sinnes stämmningar hos andra. Både på gott och ont. Kan direkt känna om det är dålig stämmning om jag kommer in i ett rum, en lokal ell stallet. Och är det något som jag är allergiskt mot, så är det sura miner. Redan ganska tidigt i mitt liv tog jag på mig att försöka få folk glada och på gott humör. Genom att vara överdrivet trevlig, rolig ja helt enkelt spela pajas. Jag tog det som min uppgift här i livet, att muntra upp andra, så denna hemska surhet försvann, även om det tog på mina egna krafter. Det är inte förrän nu som jag slutat med det, det är inte mitt problem eller uppgift att alla mår bra och har roligt, inga sura miner ell dåligt humör.

Jag brukar säga, att jag sprang in i väggen under cirka 30 år. Mycke har jag stoppat i min ryggsäck, som naturligtvis har blivit en börda och en stor orsak att jag fick diagnosen utmattningsdeppresion.

Huset vi flyttade till var helt underbart och låg fantastiskt vackert. Det hade förut varit ett kanal kontor, Göta kanal går nämligen igenom Wassbacken. Ca 100 meter bort fanns det en fotbollsplan där jag o mina bröder skulle spendera mycket av våran fritid. Det fanns då ca 15 hus, egen affär alldeles inpå knuten. Detta blev mitt paradis och är än idag. Bara jag tänker på Wassbacken blir jag varm i hjärtat och nostalgisk. Här träffade jag min första bästis N, hon bodde några hus längre bort, vid grusvägen som går till Påvelstorp, mitt emot fotbollsplanen. Vi var lika gamla och fann varandra direkt, jag kommer fortfarande ihåg deras telefon nummer. Hon hade oxå två äldre bröder I och O. Hennes mamma hette precis som min Ulla.
Jag kommer att återkomma till N många gånger under redans färd, vi blev varandras bundsförvanter, själsfränder.

I min familj har det aldrig visats kärlek, varken i ord eller handling o ch gör det inte ens idag, det var inte förrän min äldsta bror dog, som jag sa till min mamma, att jag älskade henne. Jag såg aldrig min mamma o pappa kramas, pussas ell hålla handen. Minns inte ens att våra föräldrar kramade oss barn, gav oss en känsla av att vara älskade och få våran bekräftelse på att vi var det bästa som fanns för dem. Antagligen hade de haft det precis så hemma hos dom när de var små, man blir ju ofta som sina föräldrar, i sin uppfostran av sina barn. Däremot minns jag hårda ord från min far, vad än min mamma gjorde dög det inte för honom. Han anklagde henne för att inte kunna laga mat, att hon hade röv som en ladugårdsdörr mm mm. Vad jag minns har han aldrig intresserat sig för sina barn, lekt ell haft oss i knät o bara gosa med oss. Inte förrän vi blev större fick vi hans uppmärksamhet, då vi kunde vara med o spela fotboll ell ishockey.

Jag minns en örfil som farsan gav min mamma, de stod i hallen o jag kom då precis ned för trappen. Den morgonen skulle vi åka på semester till Öland, vi var tidigt uppe och solen sken för fullt. Både mamma och jag grät, varför gjorde han så, vad hade hon gjort ell sagt, för att få sig en smäll?? Jag hatade min pappa sen den dagen, han gav sig på min mamma som jag älskade väldigt mycke o var min trygga hand. Det skulle jag aldrig förlåta honom för, varken då eller nu. Det var väldigt lätt att se glad ut på det fotografiet vi tog precis innan resan, ett gruppfoto av mina bröder, jag o mamma.

Den resan blev allt annat än lyckad, det låg en spänning i luften. Min mamma ville egentligen absolut inte följa med på resan men hon gjorde det naturligtvis för oss barn. En av dagarna när vi åkte bil, det var varmt o vi hade fönstren öppna. Helt plötsligt säger pappa till G som satt i framsätet, kolla vilken snygg brud! Hoppa ut o ragga upp henne annars gör jag fanimej själv. G vägrade, varför skulle han? Pappa stannar bilen, alla far ut o här händer det något som jag inte minns ell registrerade i min hjärna. Vet bara att farsan sa någon och då gick mamma sin väg. Längre o längre bort kom hon, för varje steg hon tog, jag såg henne klart o tydligt. Det gjorde så ont, jag skrek o grät på samma gång, ville bara springa efter henne men farsan sa något till oss så jag vågade inte. Hans favorit uttryck var nämligen så fort han tyckte att vi gjort fel eller att vi var högljudda, att passar ni er inte ska jag, slå både armar och ben av er. Klart att jag stod kvar, jag var rädd för min pappa samtidigt som jag hatade honom. Tårarna rann utmed kinderna i floder, jag såg min mamma försvinna bortåt hela tiden. Min fasta punkt i livet som alltid tog mig i försvar när farsan hotade med stryk. Jag var full av panik, men stod som förstelnad, vågade inte röra mig. Inombords var det kaos! G vågade säga ifrån, tror han var mellan 12-14 år, han sprang efter mamma som nu kommit en bra bit på väg. Såg hur G nådde fram till henne hur de pratade och han försökte naturligtvis få med sig henne tillbaka till oss. Såg hur han torkade tårar på mammas kind. Under tiden när vi stod som förstelnade kvar vid farsan, sa han hemska saker om mamma. Jag var livrädd, jag ville springa o möte dem men skulle jag våga ell skulle jag få ett kok stryk? Min far är väldigt verbal, men inte på det intelligenta sättet, utan bland fula ord, svordomar, sarkastisk, elak o spydig.
När G och mamma kom närmare tog jag mod till mig o sprang allt vad jag förmådde, för att slänga mig i hennes famn. Mamma grät fortfarande det gjorde jag oxå. I G ögon som jag avsky o hat till sin far när han mötte pappas blick. Den dagen dog min pappa för mig, han fanns inte längre i min värld, han var varken värd min kärlek ell uppskattning. Han är död för mig, så död som en människa kan bli....han förlorade min tillit, han begravdes och jag hatar honom fortfarande, så stakt att jag inte ens vill prata om honom inte ens tänka tanken på att han finns, han är DÖD....från och med nu kommer jag inte att kalla honom varken pappa ell far, utan gubben ell gubbjäveln!

En av