Som tonåring borde livet leka, hela resan ligger framför. man vet inget om sin framtid o det skulle ju ha känts oerhört motiverade. men jag hade inte den rätta livslusten ens då, det bara snurrade i skallen, ingen ro utan kryp i hela kroppen och med ett fruktansvärt humör, arg en stund o sen jätteglad, beroende på vem jag var med just då. visst jag var glad hemma oxå men där stängde jag in mig i bubblan och stängde av den största delen av kommunikation med min familj, jag var en vidrig tonåring. jag hade ingen aning om varför jag redan då kände mig annorlunda, jag förstod inte mig själv, samtidigt så vet man inte vad felet ligger eftersom man inte har upplevt något annat. det var ju en del av mig, min personlighet.
Och det är här som jag ska förklara vad jag menar med " att alltid känna sig ensam "
jag kände o känner mig alltid ensam, spelar ingen roll om jag är med vänner, är med min familj ell aktiverar mig på något annat sätt. jag kan stå och prata med någon, skratta, le, lyssna, har det trevligt så är jag alltid ensam inom mig. ett stort tomt hål och jag vet inte vad jag ska fylla det med. det beror alltså inte på hur många vänner jag har, för vänner har jag alltid haft. men någonting inom mig har alltid känts annorlunda, ensam i mitt skal, min bubbla o bakom min mask. jag har aldrig känt mig själv, aldrig vetat vad jag tycker är roligt. att redan vid denna ålder inte vilja leva är vidrigt, men jag kände mig död redan inom mig så vad skulle jag tänka o göra? Här skulle jag naturligtvis sökt upp läkare ell psykolog. fast vem vill erkänna att man inte funkar riktigt psykiskt? hade sömnproblem från väldig tidig ålder o det är ju verkligen ett larm på att det är något fel, fast det blev ju en vana, som jag lärde mig att leva med men jag hade ingen kraft ell ork för att engagera mig i något förutom fotbollen.
I skolan var jag en pajas o clown, som fick folk att skratta och jag trivdes med den rollen, då behövde jag inte ha kontakt med mitt inre, då var jag glad. men sakta och säkert tog jag död på mig själv, det som var jag, jag blev någon annan. som jag fortfarande är men börjar finna mig själv vilket är väldigt jobbigt men samtidigt intressant, för vem är det jag kommer att möta.
Jag berättade inte för någon hur jag mådde, utåt sett ett glatt skal men inombords var det full kaos. jag sa inget utan fortsatte att lägga problemen i ryggsäcken. jag skulle naturligtvis anförtrott min till någon men jag har aldrig varit sådan. har jätte svårt att be om hjälp o tala om mig själv. styr då över samtalet till den jag pratar med så den berättar hur hon ell han mår.
jag går på gymnasium i Mariestad och här blev det allt sämre med att sköta skolan, skolkade massor var istället o tränade ell drog ner på stan ell for hem. mellan årskurs 1 och 2 får jag tenta i fyra ell fem ämnen för att få fortsätta nästa år.
1982 söker jag till Bosöns idrottsfolkhögskola. jag kommer in o jag är oerhört lycklig över det, byta miljö, läsa ämen jag älskar o träffa nya människor. Bosön ligger fantastiskt vacker, vid skön o underbar natur. beläget på norra sidan av Lidingö. jag bodde på internat, delade 9kvm med en annan tjej. jag finner en tillfällig trygghet ett ställe som jag tar in i mitt hjärta o nu lovar jag mig själv att sköta både fotbollen o skolan. klasskamraterna var oxå aktiva i idrott, både i landslaget o lägre nivåer. Första året pendlar jag ner till Mariestad för att spela mather. andra året skriver jag på för Hammarby, mitt favvolag sen barnsben o nu skulle jag både träna o spela för dem, kan livet va bättre??
den linjen jag gick heter är idag idrottsledare. vi hade egen träning på skoltid flera dagar i veckan. allt fanns, fotbollsplan, simbassäng, friidrottsarena, motionsspår och en stor hall bygddes som innehöll plats nästan för alla idrotter.
det tog inte lång tid innan jag började balla ur, skolkade och mina sömnproblem blev bara värre o värre. under första året träffar jag I.M, början till mindre bra leverne och här gav jag upp mitt eget liv helt o hållet. ingenting skulle bli sig likt, allt från otroheter och psykisk terror. jag var svag o I.M var mycke starkare än mig och det blev början hur mina kommande förhållande skulle bli. att lära sig av ett misstag har ju aldrig varit min grej och det speglar av sig så pass, att jag tror jag utsöndrar något som gör att skummet först till mig, att de ser på långt håll, hur mesig jag är o väldigt lätt att styra o ställa med. mitt självförtroende har aldrig varit starkt o bra, även om jag hela tiden försökte visa det för andra. jag är av naturen en givare, som tar emot energitjuvens all frustration o hemska ryggsäckar. matchen med I.M börjar o från första dagen hade jag förlorat....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar