Kapitel 16

Vid denna tidpunkt hade jag förlorat förmågan att ta hand om mig själv. jag kunde inte samla kraft till att göra vardagliga saken, städa, diska, laga mat, tvätta kläder, handla o sköta om mig själv. alla dessa normala händelser under dagen fanns inte ens i mina tankar inte heller i förnuftet. jag kunde inte, jag orkade inte, jag sket i det, det fanns andra saker som var betydligt viktigare för mig. att orka en dag till....
jag hade ingen känsla för att vilja leva, att se framåt, jag levde bara för stunden. T kom ner var tredje vecka för att hjälpa mig med dessa vardagliga sysslor. T fyllde frysen med micro mat så att det skulle bli lättare för mig att få föda i magen. T diskade all disk som använts under dessa veckor, mest kaffe muggar, T fick ställa disken i hinkar i duschen så matresterna skulle ha en chans att lösas upp. T tog oxå med mig ut, vi for ofta till Wassbacken o tog oss en kaffe. sen satt vi där o lapade i oss sol o värme. bara att vara....något som är så svårt att lära sig.

jag struntade totalt i hur jag såg ut, drog en keps ell mössa över skallen, för att ta sig dagligen in i duschen orkade jag inte. detta är tufft att erkänna att jag gjorde avkall på mitt eget utseende, det gör väldigt ont att erkänna, förnedrande o skamligt. för hur svårt är det att ställa sig i duschen? men min kraft gick åt till att sköta Linum, han var beroende av mig mycke mer än vad jag var av mig själv. när jag var klar i stallet fanns det ingen energi kvar till annat. jag bara längtade på att mörkret skulle ta över dagen, då jag kände mig lugnare o kunde finna tröst i bekanta ljud i huset, höra hur bilar o lastbilar köra förbi på vägen utanför. vid detta dagset ber jag folk att sluta höra utav sig. jag ville inte o orkade absolut inte med att spela glad o trevlig. jag ville inte någon skulle höra hur illa det var o jag ville inte ta på mig den där jävliga roliga masken. jag ville inte lasta över min egen smärta på någon annan, jag ville inte att någon skulle få axla det ok jag bar. eller dela den sorg o vrede jag hade inom mig, vem hade allvarligt talat orkat med det? vem ville....

jag sökte istället min tröst hos Linum, han blev min trygga punkt, han var lika beroende av mig som jag av honom. Linum hade alltid blåa dagar, full av liv o alltid glad. han värmde upp min sargade kropp o stimulerade min hjärna.
min kropp vägrade att stressa även om jag ville och försökte. kroppen jobbade emot mig och blev på så sätt min egen fiende. den hade alltid gjort det jag krävde, nu svek den mig. många gav mig pikar för att jag mockade långsamt, de fattade absolut ingenting, att jag inte kunde snabbare. dessutom malde orden inom mig, ska du göra något ska du göra det ordentligt annars kan du lika gärna låta bli....

jag gick upp väldigt mycke av medicinen vilket gjorde att jag höll mig mer o mer undan. känner man inte igen insidan är det fruktansvärt jobbigt o irriterande, men att oxå inte känna igen utsidan blev bara för mycket, svårt att acceptera o mitt självförtroende naggades ytterligare. otaliga är dom timmar jag tillbringade framför datorn, jag var uppe hela nätter och gömde mig i en fantasivärld. jag brukar säga, att jag satt i två år. jag såg livet pågå därute men jag kunde inte deltaga.

när jag mötte någon jag kände drog jag upp kragen på jackan så mycket jag kunde, drog kepsen ell mössan långt ner över öronen. tog på mig min mask och la all energi på att verka normal, jag ville inte vara annorlunda!! att inte passa in ell vara till besvär. jag kunde inte leva på något annat sätt, jag var oförmögen att fungera socialt och vara som andra, att uppfylla deras behov att höra mig vara glad o skratta. ångest o självmordstankar var min vardag, medans andra hade både jobb o en rik fritid. hemma upplevde jag helvetet åter o åter igen. jag ville bara dö!! vad hade jag att leva för vad var värt att leva för?? var jag värd att få leva? för vad bidrog jag till egentligen? jag hade förlorat mina intressen för länge sedan, kunde inte känna någon glädje inför vardagliga händelser, såg dem inte ens fast solen sken o gav liv, näring o en natur full av blommor o små kryp. jag såg inte hur de olika årstiderna bytte färg o utseende, jag hade ingen vilja o inga egna tankar. att vara så död inombords, psyket är helt under isen, kroppen vill bara sitta eller ligga i en hög någonstans, varje steg man tar är en utmaning varje andetag gör ont.

hjärna focuserar på att överleva, går in i dvala. tankarna slåss emot varandra o det blir en kamp att överleva till nästa dag. jag visste ju att den inte skulle bli bättre men jag önskade innerligt att den skulle bära med sig, glädje o harmoni. att jag såg o kände hur livet kom tillbaka, att blodet rusade i mina ådror av upphetsning över att utforksa en ny dag med allt det den kan innehålla.

hösten 2007 föreslår min läkare igen att jag ska föras över till vuxenpsyk. denna ggn säger jag ja. jag fann inget förtroende för honom och jag var trött på att ställs på olika mediciner. dessutom hade jag varit tvungen att ta bort min ända vän, Linum. livet rasade ännu mer, min älskade Linum fanns inte mer, jag skulle aldrig mer få känna hans doft, se hans glädje över att leva, inte se honom ell höra hans gnägg. aldrig mer....

vad hade jag att förlora? jag hatade mig själv och min kritik mot mig själv var inte nådig, ett fruktansvärt hat växte för varje dag som gick. jag kunde inte erkänna för mig själv, att jag hade en sjukdom, att jag behövde hjälp för att komma ur skiten. jag var så van med att få attacker, dumma tankar o tomma ord från andra. jag orkade inte möta andras falska leende, för jag vet, att ingen människa har bra dagar varje dag året om. några försökte förstå men jag kände att det var ett falskt spel. frågorna var inte ärligt menade av kärlek ell omtanke. jag fick en negativ bild av hur männsikan fungerar, där ytliga saker är lättare att tala om. jag får idag inte ut ett skit av dessa människor. att umgås ytligt utan känslor o inlevelse ger mig ingenting. glättja o falskhet kan fara åt helvete. ge mig respekt o uppträd naturligt ödmjuk så som jag alltid har försökt att leva gentemot andra. ge o få....

jag ville inte ge längre och många reagerade starkt på detta. jag var ingen som stöttade längre, någon som sporrade o gav ljus o hopp i deras liv. jag orkade inte höra på andras eläde o klagomål, orkade inte med att höra hur trötta alla var, hur mycket de arbetade ell la tid på sin häst. allt detta är för mig självorsakat. jag arbetade för att få en rik fritid. alla har det jobbigt ibland absolut, men lägg inte över det på mig för jag finns inte längre för dig. jag måste inrikta mig själv på att vilja gå vidare, jag vill inte höra erat klagande för det ger mig ingenting, det suger bara energi på mig o jag ger bara till dom som jag bryr mig om som jag känner att vi har ett utbud av varandra. där samtalet inte bara handlar om dig utan ren äkta jävla vänskap vill jag ha. där ärlighet, respekt, ödmjukhet, där ens gränser inte tas på allvar, jag vill inte umgås med självömkande människor, tala sanning o jag lyssnar, ge av dig själv så som jag för med mig, kärlek mellan vänner ska man vårda lika mycket som kärlek till sin älskade....för vad har man annars kvar om det tar slut med sin sambo....vännerna har tröttnat för länge sedan och man står där ensam o med rumpan bar....