Ingen av högtiderna som finns under ett år har vi firat för våran skull, då menar jag vi barn. Antingen var vi hos någon ell så var det folk hos oss. Efter kalle anka på julaftonen, kom de vuxna igång, då blev det kortspel o en massa sprit, dom hade nog roligt i alla fall. Alla vuxna deltog, farmor, farfar, gubben, faster A och hennes man Lalle. Jag minns att mamma var med o spelade kort ibland för gubben tyckte att hon var tråkig annars, men hon drack mycke sällan sprit.
Det vi barn såg fram emot var ett paket som alltid kom några dagar ell någon dag innan julafton. Ett paket fullt av böcker o serietidningar, min morbror R jobbade på Bonniers o han skickade alltid detta paket varje år. Det var räddningen i alla fall för min del, man hade något att rikta fokus på och inte känna av dåliga spänningar mm. Detta har oxå en del i varför jag är allergisk mot föräldrar som dricker sig berusade, fulla ell påverkade. Oftast så dricker dom för att bedöva sin egen smärta och ångest fast att det finns barn i närheten.
Redan i unga år fann jag tröst o harmoni i natten. Mörkret har alltid fått mig att slappna av. Låg ofta vaken i min säng o bara njöt av tystnaden, inge tjat inge bråk och hot ell föroläpningar. Ljud har alltid fått mig att känna mig trygg och i Wassbacken var det ljudet av bilar och deras ljuskäglor på min vägg när jag låg där och drog in allt jag kunde av att slappna av, tömma hjärnan o känna efter. Ljudet gjorde att jag alltid tänkte, jag är inte ensam det finns fler människor där ute.
Efter några år flyttade farmor och farfar oxå ner till Wassbacken. Min fasters livsmedels affär gick i konkurs. Affären bygdes om till bostad. Då visste jag inte att mamma inte alls var glad över detta. Min farmor var en elak jävel, som förklarade gång på gång för mamma att hon inte var vatten värd och absolut inte gubben, hennes älskade bortklemade son. Mamma var rädd o obekväm i deras sällskap och gjorde alltid som farmor sa. Ibland var farmor o farfar barnvakt åt mig, då morsan var tvungen att jobba. Gjorde jag det minsta fel ell sa något hon inte tyckte om, drog hon mig i öronen samtidigt som hon vred om dem som en korg på en flaska.
Gubben var oerhört allergisk mot att jobba och oftast inföll detta så fort vädret var bättre, typ vår o försommar. Då satt han utmed väggen på vedboden o solade med bar överkropp. Han var väldigt fåfäng över att alltid vara brun.... Mamma fick då börja jobba, hon sorterade potatis på Fimmerstad, stod vid ett band o tog bort potatisar som var dåliga på ett ell annat sätt. Vi fick sälja massor av saker, oftast min mors arvegods, för att ha pengar till lån och mat. vi sålde även min ädlsta brors klarinett.
Jag förstod ganska tidigt i mitt liv att gubben hade problem med spriten. Redan då fick jag en känsla av avsky för berusnings drycker. Visst jag har oxå druckit så skallen har gått i tusen bitar, naturligtvis, jag är inte en helnykter individ. Jag dricker numera för att njuta, tar gärna ett glas vin till maten ell i solnedgången sittandes på altanen ell vid havet. Många tycker nog att jag är tråkig, men flera upplevelser jag haft ell hade, angående vin ell sprit, har satt sina spår, jag känner förakt o avsky när vuxna människor är fulla, så de har ingen aning om varken tid ell rum.
I ettan blev jag mobbad av två äldre tjejer. Bl.a för att jag hade en annan dialekt men oxå för att jag använde mössa på vintern, jag var ett öron barn o en mössa var självklart att ha då. Jag sa inget om detta hemma, utan istället började jag göra mig själv illa, oftast klämde jag några fingrar i dörren, slog igen den o det gjorde fruktansvärt ont, men ingenting om man jämför med smärtan att bli mobbad, rädslan av att möta dessa tjejer nästa dag gjorde så ont o jag var rädd. Efter ett tag insåg mamma vad jag höll på med men visste inte varför. Till slut klämde jag mig ur det o då blev det fart. Rektorn var en sträng men rättvis gammal herre. Det tog inte många timmar för honom att reda ut problemet och ingen var gladare än jag. Då tänkte jag, att jag ska aldrig bidraga med att mobba någon.
I första klass började jag spela fotboll med Moholms SK´s flicklag. Vi hade en präst som tränare, fattar verkligen inte hur han stod ut med alla tjejerna :) Det hela var ju på lek men det gick väldigt bra för oss. Vi var duktiga o hade skoj. Vårat favorit uttryck var, kom igen prällen vi vill spela tvåmål.
N och jag var tillsammans både i skolan och på fritiden. N gillade skolan det gjorde inte jag. Tyckte om att vara hemma hos dom, för där fick man rostat bröd o det fick man aldrig hos oss.
I årskurs 2 kommer det stora chock beskedet, N och hennes mamma skulle flytta till Örebro!! Panik, panik och åter panik! Jag förlorade min bästa vän och jag kommer mycke väl ihåg den första dagen som hon inte längre varken åkte buss med mig till skolan ell var med i klassrummet. Minns att jag på den första lektionen den första dagen, grät bakom en bok, gömd så ingen skulle se mig, redan då hade jag hår på bröstet.... Detta gjorde fruktansvärt ont, det blev total kaos inom mig. Hon fanns inte länge kvar som min trygga stöttespelare, varken i skolan eller på fritiden. Det var mycket plågsamt att se deras hus, ingen N fanns där och känslan är så svår att förklara, hur jag mådde psykiskt. Saknade henne djupt i mitt hjärta, detta var första ggn jag saknade någon förutom min mamma. Min absolut bästa vän var inte där längre!!
Jag spelade både i flicklaget o i damlaget, älskade att träna och mycke av min överskotts energi försvann. Att springa var underbart, både på plan mark och i terräng. Jag blev aldrig trött, en fantastisk känsla. När det inte finns några fysiska problem utan löpsteget o boll kollen bara finns där, som om det vore det naturligaste i hela världen. Givetvis var jag o mina bröder oxå därutöver på fotbollsplanen i Wassbacken. Jag tror i efterhand att idrotten hjälpte mig med mycke, det betydde så mycket för mig och här fick jag min bekräftelse. Jag var bra, jag dög och här var jag omtyckt. Här behövde man inte ta på sig sin mask, här gällde det bara att kämpa och vinna :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar