I april hittar vi ett litet hus som jag kan hyra, på samma grusväg som stallet ligger på, så jag får väldigt nära till Linum. x bygger möbler som passar till dessa små rum mest för att döva sitt dåliga samvete över, att det tog slut. ingen är perfekt varken jag ell något annan, alltså inte x heller naturligtvis. jag tar med mig det som känns viktigast för att jag ska trivas. detta var den jobbigaste flytten jag varit med om, att det skulle ta slut mellan mig o x fanns inte på kartan. men x ville så mycket mer än vad jag kunde ge o självklart var jag tvungen att ge x den chansen. alla har rätt i att försöka hitta sitt liv, en ny kärlek ell en utbildning. som människa har man ingen rätt att bita sig kvar i någon annan även om hjärtat blöder o hjärnan skriker. jag gav upp x och tog av mig ringen, den som vi köpt tillsammans på en guldsmeds affär i uppsala. The show must go on....
jag trivs bra i detta pyttelilla hus, under dessa omständigheter finner jag en liten fristad, där jag får må hur dåligt jag vill o göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. här gör jag ingen ledsen o ger ingen dåligt samvete, här är det bara jag o mitt monster, utmattningsdeppresionen som ska umgås, fast inte som vänner....
på nätterna sitter jag upp o kollar på film, njuter av mörkret, avstängd telefon o kaffe, alldeles ensam med regnet slående mot rutan, fy vad det skänkte mig ett lugn inombords. jag gick o la mig alltid med en fruktansvärtd stor ångest, för jag ville inte det skulle bli morgon igen för då ökar kraven att man ska vara aktiv o göra en massa saker. jag tog hand om Linum varja dag, hos honom fann jag tröst, värme o kärlek. helt klart min fasta punkt i livet, den som jag kunde lita på att han skulle älska mig oavsett hur jag såg ut, hur jag mådde, om jag hade duschat ell jag grät. han var alltid lika glad när jag kom, vi kelade många ensamma timmar, bara att sitta inne i hans box o höra hur han tuggade sitt hö o drack vatten, det är så himla rofyllt. här behövde jag ingen mask inför Linum var jag mig själv, med honom var jag trygg han skulle aldrig gå, ge upp ell skaffa en annan. han var min bästa vän och jag älskade honom gränslöst, han var min överlevnads mål. jag var tvungen att ta mig till honom varje dag hur jag än mådde, han skulle ha mat o rent i boxen. det kunde ta flera timmar innan jag var klar eftersom stress klarade jag inte av längre. under denna tid lär vi känna varandra väldigt bra, jag bara visste, skulle jag flytta härifrån ska han följa med!!
i maj säger jag upp mig från jobbet, visserligen med hjälp av chefen men jag hade aldrig gått tillbaka. jag gråter i min ensamhet, sover väldigt lite både kropp o hjärna går på högvarv. springa springa springa....
jag känner att jag måste bort från östersund, det finns för många minnen som gör ont o jag blev påmind om dem varje dag. dessutom var mina känslor för x fortfarande väldigt starka. det tog mig tre år innan dessa känslor blev acceptabla att leva med, idag älskar jag x för det vi hade, kommer aldrig att glömma dessa år vi fick ihop men det är oxå mitt livs största sorg. men jag skulle inte välja den vägen igen även om den fanns....
jag pratar med min bror J, han talar om att det finns ett litet rött hus ledigt precis där J sambo A-S har sin häst, det finns även plats för Linum i stallet. jag åker ner o tittar på huset o stallet, T är med o kör för det klarade jag inte av. huset är underbart och jag bestämmer mig för att packa mina saker igen o flytta ner till den by jag bodde i som tonåring, nämligen Töreboda. jag tar bara med mig en del av mitt bohag, jag orkade inte bry mig, materiella saker går alltid att ersätta tänkte jag återigen. T hjälpte mig att flytta, städa huset o bära in alla saker. huset är verkligen äckligt, de som bott där innan kan aldrig ha städat, vi gnider huset med rengöringsmedel från topp till golv. när min svägerska kommer in säger hon, har du målat om redan? nä säger jag, jag har tvättat väggarna med såpa!!
jag stålsätter mig för att klara allt med flytten, egentligen vill jag bara vara ensam o ta hand om mig själv. men jag klarade ju inte detta ensam, så jag tog på mig masken igen för att överleva dessa dagar. efter någon vecka kommer T ner igen, denna gång har han med sig min trogna följeslagare nämligen Hobbe. Min fd svärmor kommer ner med Linum, ny är hela familjen samlad o jag kunde börja slappna av, känner hur det far i hela kroppen av stress o panik. detta är i slutet på augusti 2006.
i början när jag äntligen var ensam, kunde jag fortfarande finna tröst i natten. då kände jag mig odödlig, ensam mot världen men njöt dessa svarta härliga timmar. då ingenting förväntas att göra men jag kände oxå att jag var tvungen att sysselsätta båda hjärnan o mina händer, som inte fått göra något vettigt på väldigt länge. på nätterna målar jag om i alla rum, spelar musik o det bubblar av glädje inom mig. jag är nöjd med det jag åstakommer o huset blir trivsamt o varmt. när jag väl kunde somna framåt morgon kvisten, vaknade jag snart av att vara genomsvettig, underlakanet såg som en skruv runt min kropp, alla muskler krampar, huvudvärken slår i pannbenet av att man bitit ihop käkarna stenhårt under de mardrömmar man upplevt. jag hade bitit mig i både kinder o i tungan, det var mycket som skulle ut o bearbetas. många många hemska mardrömmar har jag haft, om precis samma saker återkommer de med jämna mellanrum. antingen har man händerna hårt knutna ell så ligger armarna runt en precis som om man kramar sig själv. alltid i fosterställning med benen högt uppdragna mot bröstet. pulsen slår så jag känner av den i både hals o bröstkorg, ögonen bara stirrar i tomme rätt in i en vägg, jag är oförmögen att röra på mig under flera timmar. sakta men säkert löses knutarna upp, jag kan dra ner benen o musklerna släpper sitt krampliknande tillstånd. jag pratar om ren jävla panik ångest när döden känns som ens bästa vän. det hat man känner mot sig själv, är så fruktansvärt starkt, man ser inga möjligheter utan man tänker bara, nu gör jag det, nu orkar jag fanimej inte längre. att tänka på döden blir lika naturligt som att gå på toa. en trygg tanke att ha, man tänker, orkar jag inte mer så kan jag göra slut på det när jag vill, när jag inte orkar mer ell vill helt enkelt inte fortsätta detta ruttna sketna liv.
Döden blir ens bästa vän, den sviker inte o den är alltid med. även de stunder då man känner en viss berusning av att leva, finns tanken där hela tiden. jag kan stå o prata med någon, glad o trevlig samtidigt som jag står o tänker på självmord. bisarrt men sant. den känslan är såå stark så man kan inte knuffa undan den, döden håller en i handen genom allt skit, som en trygg sista utväg. en utväg som är lockande o skön, slippa dessa tillstånd som man absolut inte vill känna o framför allt att ingen annan ska varken se ell känna av. spelet utspelar sig varje dag i stallet eftersom jag var tvungen att sköta Linum varje dag. oftast gick jag ut när ingen annan var där för jag orkade oftast inte möta någon. jag ville inte prata med någon jätte rädd att tårar skulle trilla o att jag skulle bli avslöjad. varje gång efter att ha varit i stallet rasade jag ihop som ett korthus när jag kom innanför mina egna dörrar igen. jag hade återigen lyckats lura någon....
jag får en ny läkare på vårdcentralen o naturligtvis en kurator att prata med. läkaren säger med en ggn att utmattningsdepression har han ingen kunskap i o vill att jag ska föras över till vuxenpsyk i Mariestad. jag ville inte, jag behövde väl itne gå till psyk!! jag var ju lite dålig bara men det skulle snart vända, så han börjar forska med nya mediciner. kuratorn är återigen en mesig tant, som inte förstår ett jävla dugg, men är jätte bra på att hålla med, grrrr jag vill ha mothugg!! jag spelar ett spel med henne allt för att hon ska vara nöjd orkar inte bry mig längre, har gett upp hoppet om att det finns någon som kan hjälpa på det sätt som jag önskar o vill. jag ville ha någon som visste vad hon pratade om, någon som kunde se o känna vad jag gick igenom. någon som fick mig att tänka i andra banor. någon som blev en stöttespelare o inte bara en seriefigur i min skalle. jag förlitade mig helt på medicinen, hur många ggr har man inte hört, utan lyckopiller hade jag aldrig klarat av det....jag levde i den tron, har det hjälpt andra så naturligtvis hjälper de mig. jag sov fortfarande nästan ingenting, var uppe hela nätterna satt vid datorn med musik ell spelade spel. vid 6 tiden på morgonen var jag äntligen så trött att jag kunde lägga mig för att vila o vakna på samma sätt varje morgon, full panik o hatisk. varför fick jag alltid då höra, vad gör du hela dagarna....jag svarade oftast, jag försöker att överleva....konstiga blickar fick jag för ingen fattade ett jävla dugg. ingen ville fatta heller, allt är så ytligt, ingen vill ta del av en annans människas katastrof. jag hade ju inte cancer så hur skulle de förstå att jag mådde apa o var långt ner i dyngan. jag stod ju upp o då kunde jag väl lika gärna hjälpa till. jag sa, kunde jag hjälpa till skulle jag lika gärna gå o jobba....jag ville inte vara sjuk!!!! men folk tror att man fejkar, att man är lat o inte vill jobba. kom o byt med mig så inser du kanske vad jag talar om, jag skulle inget hellre än att gå till ett arbete....kan du förstå något av vad jag skriver....tror inte det, bara dom som varit i samma sits kan dela min upplevelse o känna igen smärtan i sig själva....man står ensam mot sitt eget monster utan livlinor, ändå ser o hör man hur andra tycker, vad fan e hon hemma för?? det är vänner det....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar