Jag sålde min motorcykel för att ha råd att åka upp ganska ofta till Östersund, bensin behövdes o även de ggr jag sov på hotell. ville inte gärna sova i bilen när det var minus grader.
Så blev det till slut vi, jag o x. vi bestämde att jag skulle sälja mitt hus i Trollhättan o skaffa oss ett första gemensamma hus. vi pratar om vart vi kan tänkas bo o x vill gärna bo nära sin syster som bodde i Strömsholm. halva vägen till trollhättan blir finnerödja ungefär. mitt hus blev sålt med em ggn av de första som var o tittade. vi får lite bråttom att hitta något men bestämmer oss i alla fall för ett väldigt trevligt hus o ett underbart läge. vi packar alla mina saker, kör flera gånger med släp en del saker lämnar jag kvar, då var det inte så viktigt men för varje flytt man gör, får man mindre o mindre grejer kvar som är ens egna. det var meningen att jag skulle pendla till Saab varje dag, enkel resa 17 mil, dömt att misslyckas redan från början. jag orkade 14 dagar sen bad jag min chef S.L att få sluta.
Första dagen vi bor i vårt hem, fulla av liv o glädje, får jag ett sms från L.W, där stod det : kom o lämna tillbaka det som är mitt....alltså jag, hennes personliga ägodel....
denna sommar blir den bästa i hela mitt liv, vi bodde ihop o vad kunde vara bättre? vi hittade massor med fel på huset som vi köpte av en gammal gubbe, han hade ljugit oss rakt i ansiktet men vi tänkte, det fixar vi i alla fall. vi hade ju vinsten på mitt hus att ta av. det fanns ingen toa där så det var det första vi tog tag i, la avlopp o renoverade hela rummet. det blev jätte vackert o mycket hemtrevligt med klinkersgolv, trätak o våtrumstapet. x gjorde skåp o bänkar alldeles själv och det blev våran prägel. vi hade klarat av helvetet så vad kunde hända nu? ingenting trodde vi, vi hade nått vårat mål, stått ut med allt runtomkring o lyckats hitta ett hem vi trivdes i. nu skulle vi få vara tillsammans 24 timmar om dygnet, ta igen all förlorad tid. men till slut med alla problem bl a fick vi borra efter vatten, bryta upp vissa delar i golvet i köket, avloppet läckte som ett såll. skorstenen var inte åtgärdad fast gubben visade papper....vi blev mer o mer förbannade över hur en människa kan ljuga en rakt i ansiktet, så vi ordnade jätte brasan arne o eldade upp allt som gubben hade lämnat. jäklar vad skönt det var, se en svart pelare som slingrade sig enda upp till vår herre. vi trodde brandkåren skulle komma.
efter att vi lagat alla fel var vinsten borta, vi hade inget arbete någon av oss, vi bara levde för stunden med tanken, det ordnar sig alltid. sommaren börjar gå mot sitt slut o vi inser att detta funkar inte, det finns inga jobb på en sådan liten ort, så vi överväger våra möjligheter. det naturliga valet blev att vi flyttar till östersund, till x hus. japp, vi packar igen, kör några lass med släp men vi tar absolut inte med oss allt utan lämnar väldigt mycke. men vi ville bara bort, inte se skiten mer även om vi hade haft det hur bra som helst, 3 månader av både lycka o fasa. men tiden sprang ikapp oss o vi var tvungna att göra detta drag. eftersom vi båda var arbetslösa ville jag i första hand ha något att göra. så vi bygger ett stall inne i verkstan. det blir två stora härliga boxar med högt i tak. vi tar dit två av x mammas hästar, en 1 åring o ett gammalt sto, som egentligen ägdes av x syster. livet leker o vi har det hur bra som helst, vänner kommer på besök o vi hjälper x mamma så mycke vi kan med hennes hästar, hon har egen uppfödning. det blev mycke häst, mycke besök av en viss gubbe som jag kallar tannalösahasse. han hängde hos oss mer ell mindre varje dag. det blev oxå mycket jobb hos andra, hjälpa till med både det ena o det andra. både x och jag känner att vi inte får egentid med varann o vi lever inte vårat liv. det blev jobbigt till slut med allt vi skulle göra o tiden bara rann iväg, men vi är otroligt lyckliga.
efter ett år hemma dyker det äntligen upp ett jobb jag känner för, nämligen som reservdelsman på Scania lastbilar. jag söker o får det. vi detta daxet börjar mitt humör att förändras, jag blir mer o mer inbunden i mig själv, jag som annars var den som pratade o spelade pajas. arbetsklimatet på Scania blev snabbt kännbart, en fruktansvärd behandling av personalen ( vissa e klart, inte dom som slickade röv ), från cheferna. de kunde stå o skälla på en anställd ute i butiken fast att det var kunder där. de skälldes o skreks, vissa blev rent av mobbade och fick utstå mycket psykisk smärta. jag drogs alltmer in i mig själv, mådde fruktansvärt dåligt av miljön på jobbet o kände ingen glädje alls. jag orkade ett år sen ville jag sluta, hade fått söndagsågren, och det var helt nytt för mig, eftersom jag aldrig upplevde det på Saab kom det som en smärre chock. jag hade aldrig varit med om att man bävade för att gå till sitt arbete, men nu skrek det i hela mig så fort söndagen kom. det fanns oxå personal som inte tog sitt ansvar, vilket för mig var helt ofattbart. vi jobbade för ett företag som anställda och att inte sköta sitt jobb var helt främmande för mig. vissa kom aldrig i tid, en del försvann några timmar och någon sjukskrev sig väldigt mycket. jag trivdes inte, jag går ner mig mer o mer, yttre påverkan av jobb o dessutom väldigt lite tid tillsammans jag o x. jag stoppar ännu mera i ryggsäcken, jag är för svag för att ta hand om problemen, försöka att ändra både miljö och arbets situation kändes som ett för stort lass att ta.
jag vill bort o båda två ville byta miljö, leva vårt liv o ta hand om varandra. men vart skulle vi ta vägen, flytta igen ell försöka reda ut problemen på hemma plan? så vi packar våra saker igen, drar till ett hus i Enköping som x mammas kompis äger. vi hyr undervåningen medans tanten bor kvar uppe på. vi tar med oss 2 hästar, Unica o Linum, som jag "fått" av en vän till familjen. vi hade oxå skaffat oss en hund, en svart långhårig schäfer, helt underbar o x stora intresse. x ville nog aldrig ha häst o naturlivtvis skulle vi inte ha skaffat några heller, vi förlorade vår tid för hästar tar tid, eftersom vi hade dem hemma så var ju både morgon o kväll uppbokade, varje dag....varje vecka.... varje månad osv....vi var tvungna att vara hemma o vi blev inlåsta i vårt eget hem. för första ggn blir vi osams, över en småsak, men det gjorde jätte ont o vi var tvungna att börja tänka på, trivdes vi här eftersom bådas humör ändrades, vi brukade prata oss igenom saker men nu gick vi tysta o fanns i våra egna världar, så ville vi inte ha det samtidigt som vi trodde att vi trivdes här, men det tog oerhört mycket på vårat förhållande. ingen jobbade utan nu vart det tvärtom, nästan inget besök alls utan bara hästar o hund, jag o x. återigen blir vi tvungna att tänka över, skulle vi stanna kvar ell skulle vi återigen flytta till östersund??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar