Efter mitt sommarjobb i städet fick jag tillfälle att arbeta kvar på Bosön fast då som kökspersonal. jag sa givetvis ja! Vi var ett helt underbart gäng, en blandning av unga tjejer o gamla tanter. jag fick nu flytta in i en egen lägenhet på 1 rum o kök, ca 100 m från arbetsplatsen. här trivdes jag väldigt bra, vi hade roligt hela tiden, skrattade o utsatte varandra för olika "överraskningar". på fritiden tränade jag igen, körde styrka o kondition. började få tillbaka lite av den glädje o livslust, att jobba i kör låter väl inte så upphetsande men klimatet mellan oss var så lätt, alla hjälpte varandra o det var aldrig något tjaffs, ville någon vara ledig ja då fixade vi det på första lämpliga sätt.
När jag började i köket, träffade jag L.C som var elev på skolan, gick oxå idrottsledarlinjen. L.C flyttar efter första året in i min lilla lya, detta skulle bli en fantastisk tid. jag var lycklig men labil i mitt humör, orolig o svårt att känna tillit. L.C hade valt att spela för Djurgården, men kom egentligen ifrån Örebro. jag tittade på alla matcher som spelades hemma o jag trivdes med det. vi hade en fritid ihop som jag inte upplevt med någon annan, vi gjorde saker för o med varann. åkte på semester ihop, planerade o verkligen pratade med varann. Jag köpte mig en moped o drog järnet på den i skogen, for över kullar o sten, skrämde slaget på gamla tanter o bara njöt. Jag kände mig för första ggn i mitt liv, fri som en fågel. det var nu jag började inse, att farten stod mig väldigt nära o hade oanade effekter på mig. Jag utsatte mig mer o mer för risker och farter som inte alls var humana, men moppen var trimmad o jag fick verkligen ut något ur kroppen av farten. jag köpte mig en volvo 144 och den fick verkligen bekänna färg. jag var totalt orädd, ju fortare det gick fick det mitt adrenalin att pumpa, jag kände en fruktasvärd stimulans, nästan extas. Jag hade inte förstånd nog att förstå, att detta var farligt. jag såg inga som helst risker i farten, brydde mig inte, bara jag fick denna kick var jag lycklig o fri, jag var helt enkelt odödlig!
Den känslan har följt med mig hela tiden, att vara oförmögen att se en fara innan den händer. andra tänker, om jag gör så här gör det ont, jag funkar så här, jag gör saken o så säger jag, det där gjorde ont....
Efter L.C´s andra år på skolan ville vi båda bort från Bosön, Lidingö och Stockholm.
vi tittade efter vilka fotbollslag som L.C kunde tänka sig att spela för. vi valde Trollhättan, de hade då ett väldigt bra lag som spelade i högsta serien. dessutom tilltalade Trollhättan oss mycket, det är både vackert o rofullt. Göta älv rinner igenom o de gamla slussarna ligger där som minnen från att de började byggas för en herrans massa år sedan ,lika vackert som en solnedgång.
Jag flyttade ner någon månad innan L.C. jag skulle fixa lägenhet, möbler o helst ett arbete. jag började jobba på Saab, på linan där 9000 byggdes, stå och göra samma saker dag ut o dag in, har väl aldrig tilltalat mig speciellt mycke. min hjärna o händer måste få arbeta på ett kreativt sätt, att stå vid ett rullande band gjorde mig till en robot, man tänkte inte på vad man gjorde utan tänkte hela tiden på vad man skulle göra ikväll. vantrivdes som bara den och återigen föll jag tillbaka till att bli deprimerad. kände absolut igen stimulans med att montera clips för att soltak skulle monteras på vissa bilar ell oj här kommer en högerstyrd bil vad kul med lite omväxling....
nu fick jag o L.C jobbigt, min frustration o hälsa, mitt humör o otillfredsställande arbete, allt det fick L.c ta. jag kunde ju inte visa det på träningarna ell på jobbet, men hemma var jag inte rolig. jag var återigen väldigt arg o instabil. började missköta jobbet o i stället hängde jag ute med kompisar på nätterna. klart som fan att L.C tröttnade på mig. vi flyttar till varsin lägenhet, här försvinner en bricka i mitt liv igen, den trygghet som jag faktiskt upplevde med L.C hade jag förstört o skulle återigen försöka klara mig själv o inte ha någon där, som stöttar ell famför allt bromsade mig. att vilja springa i 200 kilometer hela tiden är inte hälsosamt. bråttom bråttom o åter igen bråttom. jag hade aldrig levt, här o nu, utan jag sprang allt vad jag orkade för att hinna ikapp. vad visste jag inte, jag sökte o letade intensivt efter någon ell något som kunde göra mig hel, något som fick mig att känna, att jag äntligen hade kommit "hem". rastlösheten av att vara vilsen är så fruktansvärt jobbig, att hela tiden vara på väg, det kryper i hela kroppen o vad man än gör sitter det kvar, hur fort jag än springer. att sitta still är helt omöjligt, då tar jag bilen o kör allt vad jag orkar, bilen blev min tröst och även ett flyende hjälpmedel. eftersom jag inte tycker om konfrontationer, tog jag bilen o stack istället. bilen var min vän, den ställde alltid upp o svek mig aldrig, dessutom gjorde den mig glad, harmonisk o upprymd. farligt farligt....men så härligt.
Jag sökte ett jobb på volvo brandt i vänersborg som bilrekonditionerare, fick det! här får jag återigen underbara jobbar kompisar, jag o tre äldre herrar. Jag trivdes som bara den, gjorde i ordning både gamla o nya bilar till försäljning. lyckan av att få in en gammal solblekt bil, skabbig o totalt urmattad, att få den till att bli som en helt ny bil, gav mig en härlig upprymd känsla. det var här som jag träffade volvo 480 för första ggn, den kom ut -87 precis när jag började o jag blev kär i en bil. lovade mig själv, att en dag ska jag ha en sådan. Att vara produktiv och dessutom se ett resultat har allltid legat mig varmt om hjärtat, då ser jag med egna ögon hur bra det blir. jag fick både använda huvud o mina händer, skapandet av att ge en gammal bil en ny chans, tillfredsställde mig mycke, att en kund kommer in o säger, den där bilen vill jag ha o att han valde just den jag gjort, var en upprymd känsla. jag var bra, jag var någon, jag dög....
Men....det är nu som jag börjar umgås med en av de största drakarna i mitt liv, L.W.
jag hamnade återigen i käftarna på ett psykiskt kontrollerande monster, jag såg det inte denna gången heller, men L.W skulle tugga mig till småbitar, döda ännu mer av det som var jag med sitt hemska uträknade sätt, där drakens eld skulle göra mig bränd....helstek....från topp till tå....plocka av mig min identitet, göra mig helt känslokall utan en enda egen åsikt....utan att få visa känslor....jag tog bort det som fanns kvar av mig o ställde upp återigen för en annan människas vilja....nämligen äganderätten..match 2 börjar o jag har ingen som helst chans att vinna....drake, brinn upp!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar