En dag i januari tar det tvärstopp, jag kan knappt gå uppför trappan på jobbet, det värker i hela bröstet o det strålar ut smärta i vänster arm. jag ber x att hämta mig för jag skulle inte klara av att transportera mig till akuten på egen hand. hinner nästan inte ens säga hur jag kände mig förrän jag låg på en brits med dropp o en ekg maskin kopplades in via plattor över hela bröstkorgen. det konstateras att det inte är något fel på mitt hjärta, utan att min smärta kommer psykiskt. jag har alla indikationer på utmattnings depression, läkaren ber mig att jag ska åka hem o sjukskriva mig. x kör mig hem o jag gör som läkaren sagt. men det är för sent, jag är för långt ner, överkörd av ett tåg o hjärnceller som strejkar, jag faller likt en tegelsten, hårt o går itu.
jag o x bor fortfarande tillsammans, vi skulle hitta ett bra läge o det dröjde ett tag innan vi fann en hemstad för mig. att bo ihop under dessa promisser är inte bra för varken psyket ell kroppen. att leva uppe i varann fast att det var slut var slitsamt både för mig o x. att dessutom ville vi inte säga det till någon utan vi fortsatte spela ett par inför andra. detta berodde nog mest på att vi bodde fortfarande under samma tak, men oxå på, att vi visste att en del skulle bli ledsna medans andra inte skulle fatta ett smack. vi som var så lyckliga....
efter min veckas sjukskrivning kontaktar jag chefen för scania o förklarar läget. han tar det på allvar o ser till att jag kommer in på företags hälsovården direkt. där träffar jag en läkare som förklarar vad denna symptom handlar om, va?? inte ens då ville jag förstå att detta var en sjukdom något som måste botas med hjälp av medicin o samtal med både läkare o kurator. jaja tänkte jag, det tar väl någon månad så e jag fit for fight igen.
allt kommer på en gång, allt som jag sparat till, att det tar jag senare, rann över, alla känslor skrek efter uppmärksamhet. adrenalinet pumpade i mina ådror o pulsen skenade. panik bland för mycket folk, minnet svek, hittade inte dit jag skulle, förlorade ord o hur man stavar. det är saker som jag fortfarande har väldiga problem med så därför är det säkert mycke som är felstavat. men jag har valt att inte välja " kontrollera stavning ", för jag vill se om det blir bättre, jag sätter ihop meningar fel o har svårt att finna ord.
minns en ggn då jag skulle åka och handla, x var på jobbet så jag tänkte fixa det. när jag kom in på affären o såg alla människor, alla röster o ljudet i högtalarna brast det totalt. jag såg människor stressa o packa sina varor snabbt som bara den, alla ville väl hem o laga mat o umgås med nära o kära. jag kände hur paniken spred sig i kroppen, svetten bara rann utmed ryggen, hjärtat slog dubbla slag, luften räckte inte till för att fylla mina lungor med luft så mina kroppsdelar fick syre. jag hittade inte det jag skulle handla, fast att jag hade en lapp med vad som skulle inhandlas. jag bara satte mig på golvet, som en ursketen banan. darrandes i hela kroppen satt jag där tryckt mot en hylla fylld av varor. tårarna rann nedför mina kinder, hjärnan arbetade frenetiskt för att komma ur detta att finna en lösning på hur jag skulle ta mig ut ur affären o köra hem. efter ett bra gick jag dubbelvikt ut, trevade mig fram till min bil o satte mig bakom ratten. jag försökte finna något som gjorde mig trygg, något som fick min kropp att lossa sitt hjärngrepp över min förmåga att tänka klart. allt bara snurrar jag ser dimmigt o fattar inte hur jag ska ta mig ur denna situation. jag hade en panik känsla i hela kroppen, jag kommer att dö om jag inte kommer hem, hem till det trygga o välkända.
jag blir sjukskriven i 5 månader, går hos kurator en ggn i veckan o sätts på medicinering mot depression. kuratorn o jag går inte alls ihop, hon är för mesig o behandlar mig som mindre vetande, sitter o håller med o inte ger mig något tillbaka, vad fan, jag ville inte ha medhåll jag ville ha en strategi o kunskap i hur vi får bukt med detta fruktansvärda tillstånd. jag ville veta vad ska jag göra för att bli frisk, en plan så jag ser ett mål annars funkar jag inte. jag måste ha något att sträva efter så jag vet hur landet ligger. jag vill både se o känna, japp nu har vi koll, nu gör vi så här. jag kände ingen trygghet i denna människa som satt mitt emot mig o hur skulle jag då kunna öppna mig för henne? vad kunde hon ge mig för att jag skulle känna tillit o värme? jag tyckte att hon pratade strunt men visste ju inte riktigt heller hur det skulle vara, jag hade ju aldrig gått hos en puckotant förut..
jag hade ingen aning om vad jag skulle gå igenom inte heller att det tar tid att läka, att kroppen måste få återhämta sig i sin takt. man kan inte skynda på det hela o jag som vill springa hela tiden, springa för att hitta något som jag itne vet vad det är, något tryggt o varmt, där själen får ro och sinnet frid. helt plötsligt skulle jag inte göra något mer än att ta hand om mig själv, jag som aldrig umgåtts med det som är jag, där inne mitt i alltihopa, det som är vi. bara det gav mig ångest för hur skulle jag veta, om jag gjorde det för min skull ell någon annan?
Dom ord jag levt efter är, spring fort, var duktig, var bäst o snabbast, bry dig om andra mer än vad du gör till dig själv, ställ alltid upp vad det än gäller. har alltid sett allt i svart ell vitt, död ell levande....en orubbad oro växte sig allt starkare i mig. att respektera sig själv, att ta hänsyn till sig själv, att stå upp för sig själv, att man får vara den man är o få göra det man vill, är jätte svårt för mig att förstå, att mitt liv är lika mycket värt som någon annans...att säga nej jag vill inte ell nej jag kan inte har aldrig funnits i min värld. jag anser att det är upp till andra att inte utnyttja någons snällhet, att inte dra nytta av det bara för egen vinning.
alla utsätts vi för olika val här i livet. en del människor gör vad som helst för att få igenom sin vilja även om de behöver gå över lik o göra människor illa. jag har varit för snäll men jag tycker att det oxå ligger på den andras ansvar att inte gå förbi mina värderingar o min respekt. att ta ner en människa i skiten bara för att du själv ska må bra, är så lågt, så fruktansvärt fult o omoget. den enes död den andres bröd är så sant. livet formar oss till den vi är idag, sätter sina spår i själen o sår i hjärtat som kanske aldrig läker. en sorg som många av oss får leva med resten av våra liv. att bära den bördan ensam är frustrerande o nedtryckandes för sin egen del. man sätter sina egna gränser o begränsningar fast man kanske inte egentligen är så puckad som man tror? varför undergräver vi oss mot andra människor? varför ger vi upp allt man har inom sig o ger sig hän till någon annan? om man inte ger ska man inte heller ha rätten till att få....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar