Vårt första år tillsammans, mitt och I.M´s var hur bra som helst. vi tillbringade helgerna i I.M´s sommarstuga ute på Waxholm. vi njöt av livet, jag var lycklig o trodde inom mig själv att detta kommer att hålla hur länge som helst. vi förlovar oss o livet leker. Jag ger upp fotbollen, jag är 19 år o kär. I.M ville att jag skulle sluta med fotbollen, det som var min trygga punkt i mitt liv, min dröm och framtid. Jag gjorde det, jag gav avkall på det som jag älskade mer än allt annat, min trygghet försvann som en fjärt i skyn. jag skulle istället stötta o hjälpa till med I.M´s träning nämligen friidrott. Egentligen vansinne, för vem av oss var mest framgångsrik?? Här faller jag igen, känner mig fångad, olycklig o ensam, fast att vi har flyttat ihop i en lägenhet i Täby. det var I.M´s föräldrars lägenhet o möblerna var väl från stenålderna, kalt o tråkigt.
Det jag inte visste ell förstod, kanske inte ville se, var att I.M var notoriskt otrogen. mitt framför näsan på mig o dessutom tvingas jag höra om alla snedsteg av I.M, en bedrift....jag frågade varför, varför är du otrogen?? svaret blev, för att bli populär....Jag har hela mitt liv varit rädd för konflikter, gräl, sura miner, höga röster. jag har aldrig stått upp för mig själv, vilket är så fel. men är man svag o dum, då blir man gärna ett mähä. man lever för och genom den andra människan istället för med. att springa bakom o aldrig få vara jämnspelt. det tär på ens psyke och självkänsla, man utplånar sig själv o ger, ger, ger o ännu mera ger. man vet innerstinne att loppet är förlorat, men man orkar inte ta tag i det, mycke lättare att börja krypa o ge upp, följa med och ta död på sina egna känslor, sluta upp med att tro, jag duger som jag är.
Det ringde folk på nätterna, ibland kom det folk på dagen o då fick jag gå ut o vänta tills allt var över, vilket väder det än var. Minns mycket väl den natten jag vandrade i full snöstorm, ensam o ledsen och full av panik, ångesten sprutade ur öronen. jag ville bara lägga mig ner i snön för att frysa ihjäl. jag var borta väldigt många timmar, men vart skulle jag ta vägen? jag hade alla mina saker hemma i lägenheten. jag hade ingen plånbok med mig o alldeles för lite kläder på mig så jag vände hem igen. I.M var vansinnig över att jag inte kom hemmit hem tidigare o alla mina grejer låg i en hög på golvet, kl är kanske runt 2 på natten o I.M ville att jag skulle dra, flytta därifrån. Kunde jag inte ta otrohet o dessutom försvinna då kunde jag lika gärna flytta. detta gjorde så jävla ont, vågade inte stå upp för min sak, säga till att nu fan är det bra ell du gör mig illa o förstör det som jag trott på. jag flyttar efter några dagar tillbaka till Bosön, som tur är fanns det ett rum ledigt. jag förstår inte än idag, att jag stannade o tillät mig utstå all skit. jag sprang som vanligt för att inte få kontakt med mina känslor, stoppade ännu mer i ryggsäcken.
jag sårade mig själv oerhört, jag hade ingen aning om vart jag var på väg ell hur jag skulle ta mig ut i livet igen. Bosön blir en flopp, fanns inge kvar av det som var jag o absolut ingen ork ell kraft kvar. jag gled in i min värld, kunde inte koncentrera mig, ta in det lärarna lärde ut, fokusera på en uppgift. jag var tom bara satt där o tänkte framåt. jag var inte mottaglig för någonting, jag sov så mycke jag kunde istället för att gå på lektioner, allt för att dagarna skulle försvinna o att slippa träffa människor. jag tränade inte längre bara bedövade min smärta. jag började förstå att jag var annorlunda, de andra eleverna brann både för skolan o sin idrott, vänner o naturen. det var ständigt kaos inom mig, jag visste att jag måste därifrån, om jag skulle ha någon chans över huvudtaget att överleva. måste hitta något att leva för, något som kan stimulera mig tillräckligt både psykiskt o fysiskt.
Efter dessa två år, flyttade jag hem till mor o Töreboda. jag vantrivdes alldeles kopiöst mycket. saknade bosön, då menar jag inte själva skolan utan dess natur. tre saker får mig lugn, jag kan finna någon sort av trygghet, mäktiga naturliga under som alltid finns där. Mörkret, ljud o vatten, gärna havet där saltdoften känns i näsan o man hör måsar skria. det gör mig nostalgisk. där behöver jag inte vara någon annan utan bara vara. jag finner oxå ro med djur, de har inga krav på hur man är, klär sig, ser ut ell hur man mår. hos djur får man respekt o kärlek, man finner en samhörighet som inget kan jämföras med, absolut ingenting alla fall i min värld. de finns där i vått o torrt, dag som natt.
Ringer tillBosön och frågar om de behöver någon sommar jobbare, de behöver en i städet o då packade jag ner det nödvändigaste, tog min amazon gt 123 o drog upp. körde som en galning med hög musik på. jag var arg o irriterad inombords, sa saker som folk blev ledsna övet men jag förstod inte det, men när väl tanken hade slagit mig gjorde jag allt för att hon ell han skulle bli glad igen. gav av hela mig själv, och det tär på psyket. jag ljög som en gnu bara det gynnade mig, ljög så pass mycket att jag snart inte visste vad sanningen var. jag gjode det för att överleva, inte släppa in någon igen i mitt liv utan hålla dem utanför, ingen skulle få göra mig illa o jag ville aldrig sätta mig i den situationen igen. för mig var människan ond, självupptagna egoister som alltid tänkte på sig själva först. jag var fortfarande en jobbig människa, särskillt när jag var hemma o hälsade på hos mamma. vid denna tid dör både min farmor o farfar. gubben hade fått nya ungar, 2 vid detta dagset o ytterligare två skulle det bli. ja jag har 4 halvsyskon men ingen kontakt. viljan att överleva är stark men så är oxå viljan att få dö....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar