Ensamhetens baksida

I slutet av Maj hade min läkare M.A ordnat en sammankomst för anhöriga, vänner och familj till Bipolära. Naturligtvis var även de som har diagnosen närvarande. Ett informationsmöte där min läkare förklarade hur det är att leva med Bipolär sjukdom. För många runtomkring oss har svårt att ta till sig denna diagnos, oftast baseras det på okunskap eller ett bristande intresse. Nu hade de chansen att ställa frågor till en professionell läkare. Ibland kan det ju vara lättare att fråga en specialist inom området än att ta upp det med vederbörande. Det kan också vara frustrerande för oss som har drabbats att försöka förklara för någon, för egentligen är det väldigt få som vill sätta sig in i vår situation. Många ser bara det negativa och de problem som finns i vår värld, de ser inte bakom diagnosen att det är en människa som är sjuk. Det kan naturligtvis vara både jobbigt och svårt att ta till sig som anhörig, speciellt när sjukdomen är ärftlig. Alla pendlar vi mellan hopp och förtvivlan, men Bipolära svävar hela tiden omkring i rymden, mellan himmel och helvete. Vi bränner oss på båda dessa motpoler, de är som två stora magneter och när vi hamnar för nära något av dessa magnetfält, det är då som vi mår dåligt. Svårare än så är det inte, det är ytterligheterna som ställer till problemen. " Den som är manisk är inte plötsligt en annan människa, utan sjuk. Visa respekt. Behandla inte den sjuke med tillrättavisande tonfall som om du hade att göra med ett barn som saknar uppfostran. Den som är manisk tänker ofta snabbare än du själv, saknar inte uppfostran och låter sig inte övertygas av motargument". Jag var inte med på mötet för jag kände att jag inte hade någon att ta med mig. Jag hade ingen lust att gå dit ensam, det hade bara känts dumt att sitta där alldeles själv, medan de andra hade med sig någon eller några.

Jag träffade M.A idag för att kolla av inför sommaren hur jag mår och för att få ett nytt sjukintyg. Det är drygt ett år sedan jag träffade henne för första gången. Under detta år har det skett en hel del med mitt psyke och i min förmåga att ta till mig av allt hon sagt och säger. Jag har haft den turen, att vi ganska snabbt hittade rätt bland alla mediciner och vilken dos. Jag är oerhört tacksam för hennes hjälp och engagemang. Tack vare hennes brinnande intresse fick jag den hjälp jag behövde. Det känns så skönt, båda är vi lika glada över hur min utveckling har gått framåt. Jag sa till henne, jag är oerhört glad över att vara bipolär! Det är verkligen sant! Jag gav henne en varm sommarkram och gick nöjd därifrån. Det är inte så konstigt att jag tycker om att befinna mig innanför dessa väggar, när all personal är så underbar.

Jag börjar landa mer och mer inom mig, men trots det så tvivlar jag fortfarande på, om den känslan jag hela tiden bär på, kommer att försvinna eller bli behagligare att leva med. Jag tänker på, att jag alltid känner mig ensam. Även nu när jag har funnit mig själv, hittat tryggheten inom mig och fyllt ut det stora hålet i min själ, så finns den kvar. Den är mindre påtaglig men jag vet att den existerar. Oftast är det på kvällen som den vill påminna mig om, att jag känner mig ensam, vart jag än befinner mig. Kanske mildras den till hösten då jag kommer att vara ännu mer aktiv. Det kan ju också vara en del av min personlighet eftersom jag alltid har känt så. Jag är lite annorlunda, känsliga personer som har kontakt med sitt inre och har tillgång till alla sina sinnen, upplever omvärlden på ett specifikt sätt. Det är en positiv och fin egenskap som många inte är utrustade med, men den känns också ihålig och oändlig. Kanske är den även opåverkbar?

Sussi kom hit på min födelsedag och tog en fika med mig. Hon hade med sig ett kort där hon själv skrivit några rader. Jag blev berörd, generad och varm i hjärtat. Sussi fick se en sida hos mig som hon aldrig sett förut, jag fick tårar i ögonen. Jag tror inte ens att hon hade föreställt sig att jag är en känslig människa. Sussi har en annan bild av mig, den där tuffa idrottstjejen med ett bra självförtroende. Hon sa: - "När du kommer gående är du rakryggad, ger sken av tuffhet och självsäkerhet". Ja, kanske är det mitt sätt att hålla folk på avstånd, visa mig stark och oövervinnlig. En attityd som jag säkert har haft hela livet, för att skydda mig själv och klara av vardagens alla möjliga påfrestningar. Att hålla huvudet högt fast jag kände mig helt värdelös. Många visade mig respekt tack vare fotbollen, men för mig var den känslan både positiv och negativ. Självklart var det härligt att få en bekräftelse på att jag var duktig i något. Men tyvärr så kände jag mig aldrig hemma någon annanstans än på fotbollsplanen. Jag tror att min attityd skrämde iväg många runtomkring mig. De såg bara en tuff tjej som stod med båda fötterna på jorden, vilket jag också försökte visa utåt. Vad ingen förstod var att jag egentligen inte hade många riktiga vänner. Jag var väldigt ensam på min fritid de dagar som det inte var match eller träning. Visserligen tog fotbollen mycket av min tid, för det var då jag kände mig nyttig och i en bekant roll. När Nina hade flyttat tydde jag mig inte till någon speciell, utan idrotten blev som ett substitut för mig och det var en värld som jag älskade att befinna mig i. Jag upplevde en enorm glädje varje gång jag hade en fotboll vid mina fötter. Men jag kände mig jätte ensam i skolan och på min fritid. Det var därför som jag cyklade omkring, för att uthärda smärtan i min ensamhet.

Jag kommer nog alltid vara en orolig själ, även om jag är annorlunda idag. Det som är svårast, är när ensamheten sköljer över min kropp och tar med sig allt levande, all tro och alla förhoppningar. Jag är inte som andra, jag har sprungit som en idiot och till slut stängt in mig i ett hörn. Varje kväll kommer ångesten smygandes på mig i bomullstofflor, värst är det om jag har engagerat mig i något eller någon under dagen. När jag kommer hem inser jag hur ensamt det är. Ödslighetens vindar viner runt huset, utanför står världen stilla, det finns ingen mer än jag. Varje kväll ber jag Hobbe om ursäkt och säger förlåt, för allt som jag har ställt till med. Jag talar om att jag ångrar mig och ber honom om att hålla ut och inte lämna mig. Varje kväll gråter jag med honom tätt intill, jag önskar innerligt att man kunde spola tillbaka tiden.

Verkligheten kom ikapp mig, till slut fick jag syn på min egen ryggtavla, jag har sprungit för fort, jag har varit alltför ivrig i mitt sökande efter livet. Det känns som om jag har förstört alla mina möjligheter att komma tillbaka, jag har bränt allt krut och nu får jag betala för mitt agerande. Det känns som om mitt liv är slut, det ända jag ser är ett kalhygge, lika tomt som där orkanen Gudrun drog fram. Trädstammarna ligger huller om buller, jag befinner mig i världens största plockepinn, en utmaning som inte alls känns lockande. Vilken ska jag börja med? Just nu bygger de höga barriärer som jag måste ta mig över men jag känner mig märglös. Kvar står bara en torr gammal stubbe. Skillnaden mellan liv och död är så subtil, den är latent, men jag känner av den och vet att den är närvarande. Jag är helt övertygad om att jag dör ensam, antingen av fri vilja, sjukdom eller av ålder, utan någon som helst dignitet. Ångesten och ensamheten har fått mig att ifrågasätta varför de varje kväll, ska rasera det som jag har försökt bygga upp under dagen och hela tiden nosa mig i nacken. Jag faller men det skiter jag fullständigt i, jag orkar inte bry mig, varje kväll är en utmaning, jag mår dåligt men jag säger det inte till någon.

Ensamheten känns precis som när man får batterisyra på huden. Den fräter sönder dig utifrån och in. Den bränner stora hål som växer i omkrets för varje dag som passerar. Huden hinner inte med att reparera sig själv, även om alla celler i hela kroppen kopplas in och gör sitt bästa, sin uppgift och anfaller i gemensamma trupper. Via blodet och ryggmärgen förstör de ett organ i taget, de tar sakta men säkert över hela kroppen och bryter ner allt i små partiklar. När giftet till slut når hjärnan tar den automatiskt kontroll över allt du gör, tänker, känner, upplever, tycker, vill mm. Sakta gräver ensamheten en tom grav som är ämnad för dig och som du ska fylla. En luftbubbla som till slut spränger hela ditt interna minne i luften. Som ett virus förintar den allt liv och stänger av kommunikationen med omvärlden. Ensamheten tar kontroll över det som en gång var du. Du bestod av x och y kromosomer, men nu består du bara av nollor och ettor. Det sista organet som ger med sig är hjärtat. Det försöker införliva hopp om framtiden och tro till den mänskliga styrkan och viljan att leva vidare. Även till omgivningens agerande och närhet, människa till människa, värme och omtanke.  Men till slut slår locket igen och syret tar slut. Du kvävs sakta och förintelsen går inte att stoppa. Utanpå syns det bara små hål där ensamheten tog sig igenom din hud. Kvar finns bara hål som krympt ihop och flagar i kanterna, en liten krater utan liv, en djup vulkan utan lava, kvar finns grå gammal aska, din aska, din urna.

Det var ingen tillfällighet att Hobbes och min väg skulle korsas. Vi möttes inte av en ren slump, det fanns en mening med det hela. Jag känner och vet varför han plötsligt dök upp, varför han valde att berika mitt liv och förgylla min dag. Han har hela tiden haft ett uppdrag. Han kom till mig för att jag skulle orka med alla turer fram och tillbaka i livet. Han kom till mig för att ge mig ork och få mig att uthärda allt som hänt. Han har hela tiden skyddat mig, gett mig styrka och trygghet. Det är därför han har stått ut med mig och följt med överallt. Han visste mycket väl att jag en dag skulle bli ensam. Han kom som en ängel för att ta hand om mig och finnas vid min sida, i vått och torrt. Kanske är det så, att vi tillsammans kommer att lämna detta jordeliv. Han kom in i mitt liv av en anledning, då ska han nog också ta med mig härifrån, när tiden är kommen, ju fortare desto bättre. Då slipper jag att dö ensam, allt som sker har en orsak.

Förlåt för alla mina misstag och dåliga val. Tack för att du kom, tack för att du har stannat och tack för att du finns. Tack för din kärlek och värme. Tack för att du mildrar ensamheten när du kryper upp i min famn och vill att jag ska smeka din kropp och klia dig under hakan. Tack för att du tröstar mig varje kväll med ditt spinnande och ditt kärleksfulla sätt. Jag älskar dig du underbara katt!! Jag bara önskar att mitt dåliga samvete ska försvinna och att vi en dag befinner oss i ett nytt paradis.