Under hela veckan efter mitt skriftliga prov har jag inte mått något vidare. Jag är otroligt besviken och irriterad på mig själv. Jag vet att vårt mål var att jag bara skulle ta mig dit, inte ta på mig en bekant roll, inte gå därifrån, inte vika flygplan, att betyget inte var det viktigaste mm. Men som vanligt har min prestationsångest och min tävlingsinstinkt kommit fram. Jag försöker övertala mig själv att det inte gör något, om jag har misslyckats på provet, jag har ju ändå uppfyllt det mål som vi hoppades på.
Jag gick upp ganska tidigt på måndagsmorgonen, tog en varm dusch och försökte mildra den ångesten som höll på att bildas i kroppen. Jag hade faktiskt inga flyktkänslor, det hade jag inte haft när jag åkte in förra måndagen heller då provet skedde. Bestämde mig för att jag skulle "chocka" min psykolog denna dag. Wivianne har bara sett mig i blåa och svarta kläder, slitna och tråkiga. Men nu har jag ju kommit överens med mig själv, att jag får använda de kläder som tillbringat många år i olika kartonger. Jag började inifrån och ut. Det lättaste var att välja strumpor och underbyxor, jag drog på mig ett par trosor av märket Börje Salming. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom hon ändå inte skulle se dem, men för mig var det en upplevelse. Jag valde ut ett par blåa Levi´s jeans som ser ut att vara helt nya. Sen fick jag lite problem, vilken färg skulle jag ha på tröjan? Vad var ute och vad var inne, jag har ju ingen aning eftersom jag verkligen inte har hängt med i modet. Men jag kom snabbt på en lösning, jag skickade ett sms till min svägerska för att kolla av vilken färg som var ok. Jag valde en vinröd pikétröja, det blev en bra kontrast till de blåa som suttit på min kropp länge nog. För ett par veckor sedan kostade jag på mig ett par nya gymnastikskor, denna gång valde jag ett par svarta Adidas. När jag letade igenom kartongerna fann jag en ny Adidas sommarjacka, den köpte jag i Stockholm i början på 2000-talet.
När jag var nöjd med min ekipering gick jag nöjd ut till bilen. För första gången på länge kände jag mig fri, nu behöver jag inte skämmas över min kropp, nu ser den ut som den brukar göra. Jag har en sak mindre att tänka på, en sak mindre att hata och tro att alla stirrar på mig, bara för att jag vägde för mycket. Känns bra för självförtroendet och nu kan jag slappna av på ett annat sätt.
Första anhalten var på Komvux. Det var dags för att få reda på hur dåligt det hade gått på provet. Vi samlades inne i salen, läraren ville ha enskilda samtal med samtliga. Jag drog ut på mitt samtal och lät de andra gå före mig. Lutade mig mot ett skåp och kände hur oron spred sig i hela kroppen, men jag ville inte gå därifrån. Till slut blev det min tur, det fanns ingen kvar som jag kunde knuffa in. Lite vemodigt satte jag mig ner mitt emot min lärare. Hon ger mig de där äckliga pappren som jag hade slagits med förra veckan. Först tänkte jag strimla dem i bitar, men jag kunde inte riktigt med det inför hennes ögon. På sista sidan fanns mitt betyg skrivet med stora bokstäver, jag kunde inte undgå att se dem. Men jag blev verkligen positivt överraskad för det stod VG+! Jag tänkte ställa mig upp och göra vågen, dansa lite samba och svänga om som en Brasiliansk hejarklack. Eftersom jag var klar med vårens uppgifter skulle jag nu få reda på, vilket slutbetyg jag hade fått. Jag kommer att minnas hennes ord resten av livet, dessa ord gjorde mig stolt, glad och ganska mallig. Läraren säger att jag hade fått ett VG! Men hon säger också att jag var ett par millimeter från ett MVG! Hon berättade vad jag skulle göra för att få det betyget efter höstterminen, äntligen förstod jag vad hon sökte efter, hur jag skulle lägga upp min studieteknik och mina presentationer inför nästa termin.
Stolt som en tupp gick jag ut till bilen med ett leende på läpparna, som gick från öra till öra. Jag insåg, är jag bara tillräckligt inspirerad, motiverad och har en bra lärare, då kan även jag ta emot information! Vi har också lärt oss under denna tid, att jag ska försöka undvika gemensamma skrivningar.
Jag åker vidare till min psykolog, vi ska träffas en sista gång innan hon går på sin onödigt långa semester. När vi har kommit in på hennes rum säger jag, idag ska jag chocka dig ordentligt. Wivianne tittar lite förvånat på mig, det såg ut som om hon tänkte, vad har hon nu hittat på? Jag drar ner dragkedjan i jackan och likt en blottare visar jag den nya tröjan och möts av ett par ögon stora som tefat. Men hennes min förvandlades fort till ett brett leende, hon liksom ler med hela kroppen. Stolt sätter jag mig ner för att berätta om hur det gått på det sista provet, och vilket betyg jag fick. Jag talar också om hur nära det var att jag hade skrapat fram högsta vinsten. Jag ser att Wivianne blir både glad och orolig, precis som alltid när mina tankar rusar iväg. Idag får hon pressa mig ganska hårt för att jag ska komma ner på jorden igen. Idag får jag vända ut och in på allting. Direkt så uppmärksammade hon att jag sprang igen. Jag sa, har man alltid varit en tävlingsmänniska är det inte så lätt att sänka kraven på sig själv. Hennes ord löd, jo det kan vi, vi kan sänka dina krav, det är jag helt övertygad om.
Efter 2½ år kan hon fortfarande väcka nya tankar hos mig, få mig att backa tillbaka, se realistiskt på framtiden, ge mig något tillbaka, utveckla mig och utmana min knopp. För några veckor sedan försökte jag med att "vinna" ett samtal. Jag la fram mitt förslag om att jag ville studera 3 ämnen till hösten, där en av dem var på 100%, alltså på heltid. Detta ämne ingår i vårdutbildningen på Komvux, vilket innebär att de intensiv läser under endast 4 veckor. Men Wivianne gick inte på den finten. Vårt samtal drar ut på tiden som vanligt, men jag ville inte släppa henne och gå därifrån! För så fort jag kommer utanför dessa dörrar, ska jag klara mig själv under 5 veckor. Det känns faktiskt svårare inför denna sommar än vad det gjorde 2010. Jag slängde mig i hennes famn och önskade att man kunde använda en fjärrkontroll och snabbspola till den 4 juli.
Några dagar senare pratar jag med Sussi om vad Wivianne sagt om att vi ska sänka mina krav. Först försöker jag med logiska ord få Sussi på min sida, men istället börjar hon skratta som en galning. Till slut har hon återfått medvetandet och säger "hur kan du vara så dum att du säger så till henne? Det du lyckades med var bara att ge Wivianne en utmaning och en morot till att försöka. Du vet mycket väl vad hon har lyckats med hittills, du har kört bil som en tok och köpt filmer i mängder och gett bort pengar. Nu har du koll på ditt impulsiva beteende. Under hela ditt liv har du haft dessa laster, det har varit ditt levnadssätt. Men vad hände när du började gå hos Wivianne? Det tog inte så lång tid för henne att få dig till att vakna upp, sluta med att dra på dig skulder och börja köra som en normal människa. Jag är helt säker på att du aldrig hade en tanke på att sänka farten och förstå att det är fel. Men vad hände? Hon lyckades med den bedriften, så varför skulle hon inte lyckas med att du sänker dina krav? Du har inte en chans, du har ju inte lärt dig någonting, du vet att hon synar dina kort och tar hem potten varje gång"! Jag förstår mycket väl vad Sussi menar, men friskt vågat hälften vunnet? Eller, plötsligt händer det? Fast det är nog lättare att vinna på bingolotto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar