Jag känner ett visst obehag inför höstens aktiviteter. När jag, Wivianne, AF och Fk träffades i April, lät allt helt ok. Vi bestämde att jag skulle få studera 2 ämnen på Komvux. Samtidigt skulle jag delta i någon form av ett rehabiliteringsprogram. Jag ville engagera mig i den som Kinnekullehälsan erbjöd eftersom den inriktar sig på människor. Det står klart och tydligt att planen läggs upp efter varje individs förmåga och förutsättningar. Man kan börja med någon timme i veckan för att sedan öka succesivt beroende på hur man mår. Det lät kanon tyckte jag, en lugn start med inriktning på kropp och hälsa. Vilket jag verkligen skulle ha nytta av inför kommande studier.
Men på det sista mötet i Maj med tanten från FK, hade hon helt andra direktiv. Hon sa att det programmet som Kinnekullehälsan erbjöd, hade inte AF köpt upp inför hösten, den fanns inte längre med i deras planering. Både jag och Wivianne reagerade negativt för den sysselsättningen hade passat mig perfekt, som handen i handsken. Tanten var inte helt hundra på om hon hade missuppfattat informationen från AF, så hon skulle forska lite mer och diskutera mer ingående med min handläggare på AF. Hon började rabbla upp nya alternativ som det fanns att välja mellan. Det första förslaget ratade jag direkt, det kallas SLIM, det stället var jag och kollade in för några år sedan. Det är som att gå i en vanlig klass och läsa olika ämnen, tillsammans med andra människor som mår dåligt och befinner sig i samma sits som jag. Det passar inte mig! För mycket folk, stoj, en dag fylld av aktiviteter, en del övningar kändes bara förnedrande. Jag anser, i min ålder vill man inte åka på gemensamma utflykter med buss och ha med sig en picknick korg. Där själva målet för resan är att besöka olika ställen och platser runtomkring, som kyrkor mm. Det är inte speciellt upphetsande, jag tyckte inte ens om det som barn. Dessutom skulle inte den blandningen av individer passa mig, jag vill inte studera tillsammans med samma klientel som jag. Det skulle varken sporra eller ge mig någonting, jag vill vistas bland de som har ett mål, de som studerar för att de vill. Mitt mål är ju att utvecklas och läsa sådant som inspirerar mig, som ett delmål på min väg, ämnen som jag brinner för och leder någon vart. Jag vill verkligen inte bara sitta av tid, jag har kommit ur det stadiet, nu vill jag inte längre sitta utan ta del av det som erbjuds. Det är ju min framtid det handlar om och absolut inte riksdagens utlovade %.
Tanten gjorde ett nytt försök som bara bevisar vad hon tror, att jag är korkad och behöver börja om från början. Att jag har tappat allt mitt kunnande bara för att jag har varit sjukskriven i drygt 5 år. Mina diagnoser gjorde säkert sitt till och naturligtvis hade hon dem i åtanke och försökte på ett korkat sätt att ta hänsyn till dem. Jag tror inte ens att hon vet vad de innebär. Att jag sen har haft dem under hela mitt liv, är nog ännu svårare för henne att fatta. Behandla mig inte som ett barn! Det hon inte förstår, är att jag har arbetat sedan jag var 20 och klarat av det väldigt bra! Så varför skulle jag inte göra det nu? Ja, hela jag är i obalans, men den dagen som jag börjar arbeta igen, finns det inga problem för mig att jag ska klara av det. Jag vill byta inriktning och det är nu som jag har min chans, att få utbilda mig till något som ligger mig varmt om hjärtat. Hennes andra idiotiska förslag var att jag skulle börja på något som heter REMA. Där börjar man med lätta uppgifter, som att sortera muttrar, skruvar, bultar och brickor, dessa ska sedan läggas i olika boxar. När man har klarat av denna avancerade och uttröttande övning, är man mogen för att gå vidare till nästa steg. Det är nu den själva utmaningen tar form. Bultarna är av olika storlekar och ska paras ihop med rätt sorts mutter. Antagligen tyckte tanten att jag nu var redo för detta stora kliv och hon var nog väldigt nöjd med sitt förslag. Med förvånande ögon tittade jag först på Wivianne. Jag tänkte, är det verkligen vad tanten tror, att jag behöver starta på den nivå för att komma tillbaka? Hörde jag rätt, kunde det vara sant?
Mitt uppe i mina funderingar säger tanten att jag och Wivianne borde göra ett besök där i Augusti. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag upplyser henne om att jag under 25år har skruvat med bilar och jag kan mycket väl få ihop rätt bult med rätt mutter. Jag kan alla benämningar på de olika storlekar som finns, jag behöver inte först kolla att de passar tillsammans, det ser jag med blotta ögat! Jag vill ju inte säga att tanten från FK är dum eller att hissen inte går hela vägen upp, hon har bara lite otur när hon tänker.
Hade hon läst mina journaler, AF´s papper, FK´s papper och mina sjukintyg, hade hon varit insatt och upplyst i mitt ärende. Då hade hon haft kunskap om vad jag tidigare sysslat med. Bara för att jag är tjej trodde hon nog inte att jag hade någon erfarenhet inom detta område. Och därför skulle jag börja med en sådan uppgift, en bagatell. Jag bara glodde på henne, hur dum i skallen tror hon att jag är? Jag sa, visst jag kan gå dit, men jag lär vara färdig på 5 minuter, så vad ska jag göra resten av tiden? Hon förstod fortfarande inte mina pikar! Wivianne griper in och börjar förklara för henne att det alternativet inte är något för mig. Jag informerade henne om, är det enda förslaget du har i nuläge, så kan du glömma din dröm, jag går aldrig dit!
Genast börjar hon påminna oss om att jag redan från start mäste göra 10 timmar i veckan. Då tog både mitt och Wiviannes tålamod slut. Återigen påpekade vi att upplägget ska vara inviduellt och anpassas till den enskilda individen. Det hade vi kommit överens om vid förra mötet, då alla inblandade var närvarnde. Dessutom stod det i alla papper, att tiden ska trappas upp sakta så inte det blev något bakslag i personens rehabilitering. Allt för att minska risken för en långtgående problematik. Innan tanten går lovar hon att kolla efter lite mer om, vilka alternativ det finnas till hösten att välja bland.
Wivianne och jag sitter kvar en stund för att reda ut vissa begrepp och försöka förstå vilken grop tanten hade kravlat sig upp ur. Vi är besvikna över att Kinnekullehälsan kanske är borttagen för det var ju det mål som vi hade inplanerad och fokuserat oss på. Allt hade känts bra inför hösten aktiviteter, studera några ämnen i veckan och börja i lugn takt med inslag av någon timmes "praktik". Jag vet att tanten även i höst ska finnas med i mitt liv, det känns väldigt olustigt och oinspirerande. Även om hon ibland kommer med dråpliga förslag, påminner det mig om att en del har stor inkompetens i sitt yrke. Hon vill naturligtvis lyckas med sitt uppdrag och sänka siffran som cirkulerar på alla papper mellan olika instanser. Men för mig är hon en gökunge som växer upp i någon annans bo, under tiden som hon växer knuffar hon ut de svagare och snor till sig all föda som erbjuds.
Men egentligen är det inte hennes fel, hon lyder bara order från högre uppsatta personer, de förtroende valda som sprider sin galla vidare genom FK. Dessa människor borde vara utbildade i krishantering, och sluta upp med att låta bilan falla på redan utsatta individer. Det måste finnas andra sätt att reda upp den situation som råder i vårt samhälle, den sörja som de själva har ställt till med. Genom att dra in på sjukvården, missköta våra pensionärer och ta ifrån dem deras värdighet, så har regeringen misslyckats totalt. Tusentals jobb har försvunnit inom denna sektor, där det istället borde göras stora kraftansträngningar så att allt ställs till rätta igen. De stackars pensionärer som inte har någon anhörig som hälsar på, kan glömmas bort under flera dagar när de bor på hemmet, den slutliga stationen innan deras sista resa. De kan behandlas som paket, avlida i ensamhet, i sin egen avföring och bara ses som en belastning. För mig är det en stor skam att utsätta dem för detta vidriga behandlande och minimera deras möjligheter att umgås med de andra som bor inom samma väggar. Ingen av personalen har någon tid över till att sitta och prata med dem, de avverkas på ackord, en löpande lina där all mänsklighet försvunnit. Även inom psykiatrin finns det människor som inte får den hjälp de behöver och har rätt till!! Under våren, i denna lilla by, har flera stycken valt att avsluta sina liv i förtid. De såg ingen annan utväg, de orkade inte mer, vart finns det stöd som vårt samhälle stolt skryter om inför andra länder? Varför målar regeringen upp en bild som inte stämmer? Det finns inget kvar i vårt land som kan kallas för välfärds Sverige, den är lika utrotad som de stackars vargarna kommer att bli, inom en snar framtid. Det finns ord för detta förhållningssätt, två tummar i samma röv!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar