Varför bli förvånad?

Vad skönt det är när allt börjar återgå till det vanliga igen, när man känner igen situationen, för den är mycket mera bekant. Som tur är hann jag inte smaka på det nya livet så länge. Jag fick i alla fall känna på hur det kan vara och hur fri jag kände mig under ett par månader, och det var första gången på många många år. Äntligen så vet jag hur det är, när pengarna räcker till för att betala alla räkningar och hur det känns att få handla mat för sina egna pengar. Det var en berusande känsla och en otrolig lycka som kändes i hela kroppen. Jag behövde inte be om hjälp, vilket gjorde mig gladare och en självständig människa.

När jag äntligen hade fått upp hela knoppen ovanför vattenytan, så kom den numera välkända hammaren och slog till mig ordentligt. Det räckte inte med att ge mig en stor fet smäll. Denna gång utdelades det en rad av slag, i varierande styrka, de stod på kö och naturligtvis skedde allt inom loppet av en månad. Varför kan de aldrig sprida ut sig över hela året? Det började med att bilen inte gick igenom besiktningen. I och för sig var det "bara" bakhjulsbromsen som blev underkänd, men hur kul är det? Nu för tiden så vägrar jag att skruva med bilar av flera anledningar. Jag hatar verkligen att laga och reparera dessa plåtlådor. De ska bara rulla på och nöja sig med att få bensin som mat. Om jag nu skulle drabbas av en impuls och själv tog tag i problemet, har jag ingen bra plats att hålla till på. Jag är bortskämd i den frågan, för när jag arbetade på Saab fick vi ta in våra egna bilar varje torsdagskväll. Dessutom var mitt verktygsskåp fyllt med kvalificerade verktyg, det fanns tryckluft och alltid en hjälpsamma händer. I Östersund hade jag en händig sambo som tur var tog tag i sådana problem. Jag har inte längre några egna verktyg, de är utspridda lite här och där i Sverige. Hade jag bott i närheten av T så hade jag ockuperat hans underbara verkstad, då skulle jag ha gjort det för egen maskin. Jag hade dessutom fått sällskap, hjälp och fika pausar.

För att jag inte skulle få körförbud, var jag tvungen att besiktiga om bilen innan den 16:e April. Som vanligt tänkte jag, det är gott om tid, jag hinner inga problem. Påsken passerar och jag har inte ens bytt till sommarhjul. Någon dag senare började avgassystemet att låta som en gammal fiskeskuta. Nu hade jag inte längre något val, lilla lata jag blev tvungen att engagera mig i dessa problem. Jag får äntligen tummen ur och ringer till en verkstad nere i byn. Han kan ta in bilen om två dagar. Den veckan skulle jag både träffa min psykolog och infinna mig på Komvux. Så jag körde en bil som var belagd med körförbud, vinterhjul och hål i avgasröret. Jag börjar bli van med att avgassystemet på ett eller annat sätt går sönder. Det är tredje gången som det händer pga denna jävla misskötta grusväg.

Killen på verkstaden fick byta ut bromsskivorna bak, nya belägg, spänna upp handbromsvajern, montera dit sommarhjulen, byta ut båda däcken fram för de var som slicks. Halva avgassystemet var tvunget att ersättas med nya rör och ljuddämpare. Kalaset gick på 5000kr, jag fick ändå ett bra pris och ett vänligt bemötande, vilket medför att jag vet vart jag ska lämna in bilen nästa gång det händer något, för det kommer, jag lovar. Det var inte direkt lockande att ta tag i denna aktivitet för jag visste, att jag också skulle betala bilskatten i slutet av April, 2000kr. Mitt högkostnadsskydd gick också ut i samma veva, det var bara att punga upp 1800kr och se glad ut.

En annan katt här på gården var vänlig och delade med sig av sin öronskabb till Hobbe. Han har aldrig haft några sådana problem förut, fast att han är 14år. Men här ute har han fått både det ena och det andra. Jag tog med honom ner till en veterinär, han var inte glad under resan, för att få hjälp med att göra rent hans öron. Jag fick ett recept på ett medel som jag skulle applicera i hans nacke var tredje vecka. För det besöket inklusive medicinen, betalade jag 1600kr. Men det var väl investerade pengar, utan honom vore livet allt bra tomt, ensamt, ödsligt och kärlekslöst.

Kontentan av det hela resulterade i, att jag inte för egen maskin skulle klara av, att själv betala alla räkningar denna månad. Men jag bad inte T om hjälp på det vanliga sättet, via ett sms, utan jag var stark nog att fråga honom via telefonen. Att jag vågade göra det stärkte mitt självförtroende och jag fick en kvittens på, att jag gått framåt i min utveckling.

För första gången var det inte jobbigt att be honom om hjälp. Det värsta var att mina planer antagligen eliminerades. Jag skulle få tillbaka 10000kr på skatten och med dessa pengar ville jag försöka, att uppfylla en dröm jag haft länge. Under hela våren har denna dröm drivit mig framåt, den har fått mig att kämpa på och givit mig ett hopp inför framtiden. Drömmen har hjälpt mig att vilja gå vidare de dagar som inte var vackra eller blåa. Jag har lagt ner fruktansvärt mycket med tid och energi för att försöka förverkliga min önskan och äntligen kunna avsluta någonting som jag har påbörjat. Jag brann verkligen inför uppgiften, den sporrade mig till att göra någonting som jag ville, för min skull och inte för någon annan. Jag började arbeta med mitt projekt i Januari och mitt mål var att allt skulle vara klart i Juni. Jag lyckades med att hålla tiden, men tyvärr försvann drömmen lika snabbt som ett stridsplan. Istället blir nu tvungen att ge dessa pengar till T, inte mer än rätt men tråkigt. Varför bli förvånad? Varför bära på en dröm när den är orealistisk och inte inom räckhåll? Jag borde vid det här laget ha lärt mig, att det alltid dyker upp stora utgifter så fort jag planerar något.

Hur långt är man villig att gå för att drömmen ska bli sann? Hur mycket vill man offra för att få sin dröm genomförd? Är den så viktig för mig inför framtiden, kommer den att påverka mig genom livet? Kommer jag att kunna glömma min dröm eller finns det en risk för att jag så småningom ångrar mig för att jag gav upp? Just nu känns det som om jag kan offra allt jag har och sälja av sådant som jag egentligen inte behöver.

Det är oerhört viktigt att ha drömmar, någonting att se fram emot. Det sägs att hoppet är det sista som överger en och det är väldigt sant. Jag har så länge levt med den känslan, det där lilla hoppet som gör att man orkar kämpa på. Givetvis får alla känna av motgångar, man ställs inför olika beslut som måste tas. Det dyker alltid upp problem, stora som små, det kan vi aldrig komma undan, aldrig fly ifrån. Kanske för stunden men efter ett tag kommer vi att bryskt vakna upp, till sanningen. Förhoppningsvis kan vi ändra den negativa händelsen till något positivt. Och istället se det som en erfarenhet, något som vi kan ta lärdom av och känna igen innan den blir alltför kraftig. Men när det väl händer känns det som om jorden försvinner under våra fötter. Det som vi har hoppats på och drömt om, kan ryckas undan på en sekund.

Vi ska vara fullt medvetna om att alla våra problem, allt som vi inte har rett ut, bär vi med oss hela tiden, varje dag, utan att vi tänker på dem, så finns de där i vårt omedvetna. Vi bär med oss tegelstenar som trycker ner och påverkar oss, utan att vi tror det, utan att vi uppmärksammar dem. Det behöver inte vara stora problem utan de innehåller också sådant som vi måste göra, vardagliga saker som att handla, städa, diska, laga mat osv. De finns där inuti oss, dygnet runt.