I fredags fick jag be min mamma om pengar så att jag kunde köpa mat till Hobbe, bröd och mjölk till mig själv. Jag hade 20 kr i plånboken och en hel vecka kvar tills mitt bidrag från FK landar på mitt konto. Jag köpte även två dosor snus, när jag har använt en påse lägger jag den i en gammal dosa för att sedan använda samma prilla flera gånger. Jag ska från den 1 september försöka sluta snusa. Jag måste, det är inte ekonomiskt hållbart. Idag var jag tvungen att fråga mamma om jag fick låna hennes bankkort för att tanka bilen. För första gången gråter jag inför henne när jag frågar om hjälp. Det är fruktansvärt förnedrande att inte klara sig själv. Jag vet att hon vill hjälpa mig men jag vet ju att hon inte heller har det så fett. Jag skäms eftersom jag inte denna månad klarade mig utan hennes hjälp. Jag är 47 år.. Om jag ska hitta något positivt i situationen så går jag ner i vikt. Så här lite har jag inte vägt sen det tuffa året när jag väntade på X.
Visserligen klarar jag nu av att betala alla mina räkningar själv. I bästa fall blir det tusen kronor över. Jag måste få hjälp med att lösa mina jävla kontokortsskulder. Jag måste annars rasar hela korthuset ihop, jag får ta mig samman och ställa frågan till någon, vill du bli medsökande....jag har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv!
Sen jag publicerade min hemsida för allmänheten har ångesten sprutat ur öronen. Jag har fått otrevliga mail från en av dom som jag skriver om i boken. Det lär inte bli lugnare nu när bokförlaget skickar in den till olika tidningar för reklam och recensioner. Jag har i och för sig godkänt det hela men jag är också rädd. Jag vill att den ska ut på marknaden och ruska om. Jag vill inget hellre. Jag är bara rädd för hur vissa kommer att reagera. Jag känner mig otrygg hemma. Som tur är så fixade jag skyddat telefon nummer innan cirkusen börjar. Det går inte längre att söka på mitt namn i olika sökmotorer, ingen får träff. Men några av dem vet ju innan vart jag bor. Helst av allt skulle jag vilja åka bort ett tag när boken finns i tidningarna. Eller att någon kunde bo här en tid så jag inte var ensam. Ibland undrar jag om det är värt allt, men innerstinne är det ju min stora dröm och nu fick jag min chans.
I morgon börjar jag plugga på komvux. Jag ska studera två ämnen och samtidigt ingå i någon form av rehabiliteringsprogram. Jag ska ha ett möte med tanten från FK den 14:e september för att komma överens om vad jag ska göra. Som tur är ska Wivianne vara med på mötet. Först försökte tanten med att bara hon och jag skulle träffas. Men jag gick inte på den finten. Jag ska ha med mig min målvakt och dessutom följer en annan med från vuxenpsyk. Hon har träffat mig tre gånger och gjort en analys av hur jag ligger till i min förmåga att kunna engagera mig 10 timmar i veckan. Hon har liksom Wivianne bromsat min framfart. Hon har liksom Wivianne förstått och sett igenom mig, att jag vill ösa på som fan och att jag måste vara så duktig jämt. Förstår inte vad de menar, jag överarbetade inte mina prov i psykologin i våras..
Det mest roliga, känslomässiga och värmande med boken är att min bror Jörgen stöttar mig till 100%. Jag hade inte väntat mig en sådan stor glädje, stolthet och positiva ord från honom. Jag var väldigt rädd för att han skulle tycka att det var jobbig eftersom vi numera bor i samma by. Hans reaktion kommer jag aldrig att glömma. När jag såg hur glad han var över att jag lyckats med detta så värmde det upp hela mig. Jag trodde att han skulle skämmas men han sa precis tvärtom: "jag skäms inte för dig och det spelar ingen roll vad folk säger eller eventuellt kommer att säga. Det här är din chans, se det som en kanon grej för dig, så tänk på dig själv nu". Ja jag erkänner, jag fick tårar i ögonen för hans svar och engagemang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar