Ibland säger man fel fast man trodde att man sa rätt, ibland säger man rätt fast man trodde att man sa fel.
Livet är som ett cykelhjul. För varje grop man kör i går en efter en eker av. När det bara är några ekrar kvar, är det svårt att få hjulet rulla på. Innerslangen är full av gamla lagningar där luft har pyst ut, men som fått en ny chans via transplantation av små gummilappar. Jag har åkt på världens snabbaste cykel med hur många växlar som helst. Varje växel höll ett tag för att sedan bromsa ner min framfart. En efter en så svek de mig och det blev bara trögare och trögare för mig att forcera fram som en galning. Kuggarna slets ner och hoppade över en del växlar. För varje dag som gick blev kedjan alltmer rostig och tänjd. Varje gång som den hoppade av innebar att livet fick sig en törn och det började spåra ur. När någon satt på pakethållaren lutade den sig åt vänster, fast att jag ville och försökte svänga till höger.
Jag har återigen satt mig ner för att försöka minska min nuvarande månadskostnad. Lyckas jag, mot förmodan, sparar jag ytterligare ca 1500kr/månaden. Det skulle innebära att jag äntligen blev av med den sista kontokortsskulden och det vore så jävla skönt och befriande. Jag har på egen hand minskat den sen förra våren med 50 000kr, 50 000kr!!
Tyvärr verkar det som om jag måste ha en medsökande pga min sjukskrivning och dåliga ersättning från FK. Trots att min kostnad skulle minska avsevärt, så blir man straffad i alla fall. Varför kan de aldrig se till helheten och fatta att jag klarar av det? Jag gör det nu med en högre utgift än vad jag skulle ha om jag fick hjälp och bättre villkor. Jag har aldrig missat en inbetalning på ett lån överhuvudtaget!! Jag har aldrig haft en betalningsanmärkning och fogden har inte behövt flåsa mig i nacken. Varför ser dom inte det som något positivt och uppfattar mig som en säker låntagare? Jag har samma förutsättningar nu som jag hade när jag tog ett lån av dem för 4 år sedan. Fast egentligen har jag ju bättre förutsättning nu när mina skulder är mindre. Jag har haft samma bank sen jag började tjäna egna pengar. Men Swedbank är precis som Telia, de är alldeles för stora så de behöver inte vara rädd om sina kunder. De står inte och faller genom att neka någon ett behövande lån. Deras policy är att vara rädda om de stora kunderna där de får in miljon belopp bara på räntan. Precis som Telia räknar de helt kallt med att förlora vissa kunder, men tyvärr kan vi inte hejda denna utveckling. De har alldeles för stort inflytande i vårt samhälle och gör precis som de vill. Däremot är de små bolagen mycket mer rädda om alla kunder, eftersom deras framtid hänger på vilket rykte de har på marknaden. Jag har fått tips och råd om vilka banker som är mer humana, det är dags att lämna de opersonliga stora bolagen som drivs utan hjärta och förstånd.
Men, vem vill vara medsökande? Vem kan? Vem orkar? Vem bryr sig? Vem frågar man när det känns skamligt, förnedrande, genant, jobbigt, hopplöst, mindre värd mm ? När man inte vill vara någon till last för alla har väl nog med sina egna lån och skulder. Hur frågar man utan att någon tar illa vid sig? Hur formulerar man de första orden utan att hamna i en gränd då man vill sjunka genom jorden? Hur ber man om hjälp när man aldrig har gjort det förut? Hur ber man om hjälp utan att be om ursäkt för att man vågar fråga?
Just nu är livslågan under isen. Varför ska pengar hela tiden påverka det vardagliga livet och hindra ens tankar över framtiden. En underbar och otrolig händelse kommer att inträffa under hösten. Något som jag aldrig har vågat drömma om eller trott på. Jag har burit på tanken ända sedan tonåren och helt plötsligt orkade jag ta tag i min dröm. Att jag sedan lyckades med min uppgift är jag faktiskt stolt över. Tyvärr bringar den mig inte den glädje som jag borde känna. Jag har klarat av en makalös bedrift men som vanligt kommer det smolk i bägaren. Life is a bitch!!
Mina hyresvärdar lyser med sin frånvaro. Jag har varken blivit erbjuden hyresfria månader eller fått toastolen lagad. Jag borde kanske ta det face to face, men ska man behöva göra det när jag har påmint dem flera gånger, både verbalt och i skrift via inbetalningar på nätet. Hur svårt kan det vara att uppträda mänskligt och be om ursäkt för allt det som jag har fått utstå i 13 månader!! Hur svårt kan det vara att inte kräva in någon hyra året ut? Hela gården kan inte stå och falla med dessa 13 000kr. Som en av mina vänner skrev i en kommentar efter förra inlägget, de borde vara rädda om sitt rykte eftersom du bor i en liten håla. Tyvärr tror jag inte ens att de har den tanken eller kanske dom väljer att inte ha den tanken. Alla besitter inte den förmågan att ta sitt ansvar och underlätta för andra individer.
Den finns en bok som är skriven av Agatha Christie, den heter: de tio små negerpojkarna, och det är exakt vad som sker här....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar