En berusande dag

En torsdag som jag sent kommer att glömma, kanske gör jag det aldrig, men det har jag ingenting emot.
redan på morgonen spreds sig en härlig glädje i både knopp och kropp. en dag som fick mig att sväva lite i det blå, jag log fånigt för mig själv och lite av min självkänsla fick vatten och näring. det kändes som om livet stannade upp för en stund. jag riktigt sög i mig som en tvättsvamp av dessa upplevelser som jag knappt trodde skulle kunna hända mig. inte nu i alla fall, inte redan. visserligen börjar jag bli väldigt trygg i mig själv. jag har sakta försökt sänka de krav jag har på mig. (jag behöver väl inte erkänna att det är W som ligger bakom för att få fram denna sida hos mig?)

mitt liv är som en gunga som far fram och tillbaka, hopp och förtvivlan, men i torsdags lyckades jag hoppa av gungan och landa stadigt på mina fötter. när jag vaknade var lite av nervositeten närvarande men samtidigt ville jag så hemskt gärna veta svaret. men skulle jag våga starta datorn för att gå ut och kolla min inkorg? jag visste inte ens om jag fått någon respons på det som jag skickat in till min lärare i psykologi. det första skriftliga provet hade en deadline när den skulle vara klar och inlämnad. för en gångs skull var jag ute i god tid, jag skickade in den 5 dagar innan datumet gick ut. det svåraste var faktiskt att avbryta mig själv innan berättelsen blev 100m lång. jag blev förvånad över att ämnet fängslade mig i flera timmar.

mitt lilla mål jag har med kursen är att jag ska ta mig dit, och inte välja att stoppa huvudet i sanden eller dyka ner till botten och gömma mig under en sten. efter frukosten tassade jag upp till datorn, sträckte ut fingret och tryckte in knappen för att väcka datorn till liv. just denna morgon inbillade jag mig att den var segare än vanligt, men till slut var jag uppkopplad på nätet och jag tryckte genast på mail ikonen. det fanns ett inkommet mail och till slut var jag modig nog för att läsa vad som stod.

det var nästan så att ögonen, med hjälp av en fjäder, ploppade ut ur skallen och fastnade på skärmen som två klibbiga sniglar. jag hade förberett mig på ett G för det var det jag hoppades på och strävat efter. men det stod inte ett G, det stod med stora tydliga bokstäver att jag fått VG+!!!! jag minns inte ens när jag skrev ett prov senast eller läste en läxa. ni anar inte hur glad och stolt jag blev, det var liksom ett kvitto på att jag kan om jag vill. jag fullkomligt flög upp ur stolen, sträckte upp armarna i en segergest och skrek, YES! Hobbe höll på att flyga upp i taket, med denna glädje kunde jag bara inte stoppa, jag var tvungen att få utlopp för alla dessa känslor, jag kände inom mig. tur att jag bor på landet och att datorn befinner sig en våning upp.

jag kunde inte hejda mig jag var tvungen att berätta det för någon, för jag ville dela denna enorma upplevelse ögonblickligen. det naturliga valet blev W, för en gångs skull fick W ett mail från mig som inte innehöll några problem och jag visste att W skulle bli lika glad. samtidigt visste jag att W skulle bli en aning orolig för att jag nu skulle höja kraven och återigen spänna bågen för hårt. det gjorde jag också, men det var en av Amors pilar som äntligen träffade mig rätt mellan knapparna.

men det stoppade inte där, utan ytterligare en positiv händelse inträffade denna dag som gjorde att jag log från öra till öra, likt en bredkäftad groda. utav bara farten fick jag för mig att prova mina jeans som legat oanvända under flera år pga viktökningen av mediciner. till min stora förvåning gled min kropp ner utan problem, jag kom i dom byxor som jag fått på min 30 års dag! naturligtvis skulle jag köpt en triss lott denna dag.

nu har det gått några veckor sen denna härliga dag berusade mitt liv. jag har sedan dess blivit godkänd på båda muntliga proven vi haft och fått VG+ på det andra skriftliga provet. nu laddar jag inför det tredje skriftliga, men jag kommer inte att bli varken ledsen eller besviken om resultatet inte blir lika bra. för jag har redan överträffat mig själv och bevisat att jag inte är dummare än någon annan.

under dessa dryga två år som jag och W träffats, har inte W sett mig i något annat än de två adidas brallor som jag skiftat mellan. med en gång märkte W att jag hade jeans på mig och såg stoltheten i mina ögon. dubbel glädje är äkta glädje.