Vad fort ens popularitet kan ändras. Både framlänges och baklänges. Jag har varit med om det förr, jag har sett hur andra har råkat ut för samma sak, om och om igen. Det tycks vara ett sådant djupt beteende att det kanske redan härstammar från stenåldern. Då var det nog ett sätt att överleva, att umgås med de starka och framgångslika. Där det fanns mat och dryck så att man hade sitt på det torra. Antagligen fick man offra en del men i slutändan hade man livet i behåll, så länge som man var till någon nytta.
Det gäller att kunna se skillnad på motvind och medvind. Men åker man med strömmen för ofta, länge och utstuderat så lär man förlora på det själv. Att komma och gå till vänner som man vill är ett fenomen som är överrepresenterat hos det kvinnliga släktet. Ett exempel kan vara, när man är/känner sig ensam och mår dåligt så tyr man sig gärna till någon som lyssnar och ger stöd. På något sätt byggs det upp en gemenskap som till en början är tillgodo för båda parter. Efter ett tag avtar denna kontakt automatiskt och det kan bero på flera orsaker, anledningar. Till slut är det bara en av de inblandade som hör av sig och bryr sig om den andra. Det mynnar ut i en kommunikation som blir ganska ensidig. Den sista dödsstöten är/blir om någon av dessa individer träffar på kärleken på något sätt.
Vänskapen tynar bort och skillnaden kan förändras bara över en natt. Kontentan av det hela blir att kontakten bryts för helt plötsligt får man stå åt sidan utan ens en fråga, om hur man mår. Detta är typiskt för tjejer. Vi lever oss in i förhållandet och koncentrationen fokuseras totalt på kärleken. Vi glömmer både tid och rum, det är bara förhållandet som räknas, just då. Den där första förälskelsen styr vårt beteende och då offras någon/några/alla. Oftast drabbas dom som har funnits där mest. Kanske är det enklast så eftersom den vännen väcker den ångest man har ventilerat med denna person. Man påminns och associerar den individen till sämre dagar.
Sen har vi den ombytta situationen som jag personligen upplevt under de senaste veckorna. Bara för att man har råkat skriva en bok förändras ens egen status i samhället. Personer som inte har hälsat på mig under denna tid som jag har bott här nere, hälsar plötsligt. Och då menar jag inte dem som kommer fram och pratar, eller hälsar med hela ansiktet på ett äkta sätt. Att jag är mer offentlig nu och syns lite här och där för alltid med sig lite annan uppmärksamhet. Men det tycker jag bara är roligt. Dom jag tänker på är sådana som har funnits under långa perioder i mitt liv, typ skolan. Förut var jag inte fin nog att hälsa på, men nu har jag tydligen blivit det. Det är ingenting som påverkar mig negativt, det blir bara så synligt hur vi människor fungerar.
Inför alla dessa människor som jag nu möter på ett annat sätt känner jag ödmjukhet och uppskattning. Vad som än händer, om något händer tack vare boken, kommer jag alltid att vara samma människa som jag är idag. Min människosyn och synen på mig själv förändras inte negativt. Jag är fortfarande jag och alla människor är lika mycket värda. Vad vi än åstakommer i vårt liv, så har alla samma status och samma rättigheter. Inför lagen är vi alla lika stämmer absolut inte. Men ju fler individer som bryr sig om varandra, så kan vi förändra detta klassamhälle. Jag spyr när det nu visar sig vad våra politiker duger till. Hur de utnyttjar lagar, paragrafer som vi andra inte har en aning om att de finns eller att de kan. De roffar åt sig av våra skattepengar utan att ens skämmas. Men detta kommer jag att skriva om i nästa kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar